Svar till Dalin, Kommunal: Företagets buffert behövs för trygga jobb

Vi ska låta pengarna tjäna oss – inte tvärtom, brukar det heta. Eller; pengar är en usel herre men en god tjänare, för att uttrycka det annorlunda. Jag noterar att Torbjörn Dalin, utredare på fackförbundet Kommunal, har svårt att skilja på när pengarna utgör en tjänare och en herre.

I blogginlägget ”Mellan 30 till 120 miljarder kronor till Välfärdsföretagen?” skriver Dalin om kritiken mot Reepaluutredningens vinstbegränsning. Han framstår nästan som besviken över att de som kritiserar Reepalus utredning , bland andra Vårdföretagarna, så ofta tar avstamp i den konsekvensanalys som redovisningsbolaget PWC har författat. PWC visade att 77 procent av samtliga företag som skulle drabbas av Reepalu får en så liten rörelsemarginal att de inte kan bedrivas långsiktigt utifrån de krav vi ställer på välfärdsverksamhet. Alltså stå inför avveckling. Möjligen tenderar vi att bli något tjatiga, men vi anser att det är viktigt att belysa konsekvenserna av förslaget.

Om Kommunal eller för den delen regeringen själva hade genomfört en konsekvensanalys hade vi kunnat använda den istället – men i väntan på detta är vi nödgade att använda PWCs rapport.

I sitt blogginlägg vänder sig Dalin mot resonemanget i PWC-rapporten som visar att det skulle ta mellan 12,5 och 50 år att bygga upp en ekonomisk buffert som motsvarar tre månaders omsättning. Med de nivåerna som PWC-rapporten utgår från skulle den samlade ekonomiska bufferten för välfärdsföretagen uppgå till mellan 30 och 120 miljarder, enligt Torbjörn Dalin. Är det verkligen rimligt att använda skattemedel för att bygga upp ”privata förmögenheter i välfärdsföretagen” resonerar Dalin. Blogginlägget avslutas med meningen ”Det är inte ett ansvarsfullt sätt att använda våra gemensamma skattemedel.”

I grund och botten visar det här resonemanget på en oförståelse av företagandets villkor. Men också på oförståelsen inför vem som herre och tjänare.

Alla företag behöver en ekonomisk buffert. En seriös och långsiktig verksamhet måste ha beredskap för kostnader som plötsligt stiger eller intäkter som faller. Det handlar inte om att bygga upp ”privata förmögenheter”. Det handlar om att ta ansvar för sina medarbetare och skapa en trygg arbetsplats som inte tvingas till neddragningar vid minsta motgång.

Perspektivet att en ekonomisk buffert är något som undanhåller resurser från verksamheten är helt felaktigt. Det är att se pengarna som herren. En ekonomisk buffert är det som gör det möjligt att expandera, trygga arbetstillfällen och våga fortsätta i tider av nedgång – den ekonomiska bufferten finns till för verksamheten – den är en tjänare.

Det Reepaluutredningens förslag leder till är att fullt fungerande verksamheter inte kan trygga sin fortsatta verksamhet. För den som är intresserad av att få så mycket vård och omsorg för pengarna är det ingen god idé att tvinga välfärdsföretagen leva ”ur hand i mund”. Förslaget leder till ett beteende som tvingar verksamheter att spendera pengar innevarande år för att de inte ska ”brinna inne” när de slår i taket för den tillåtna vinsten. Däri ligger det verkliga slöseriet. Pengarna blir herre, inte tjänare.

Det är förvånande att en företrädare för Kommunal inte sätter ett större värde vid att verksamheter är välskötta och bedrivs med långsiktighet. Skulle vinstbegränsningen bli verklighet är dessa verksamheter kraftigt hotade. Anställningar som idag innehas av medlemmar i Kommunal  riskeras.  Faktum är att Kommunal borde vara de första som varnande viftar med PWC:s rapport.