Hoppa till innehåll

Regeringens proposition om vinsttak utifrån Reepaluutredningens förslag dröjer. Det skulle ha lämnats till Lagrådet i november, men enligt Finansdepartementet blir det först ”någon gång under vintern”. Trots förseningen är planen att Riksdagen ska hinna med att behandla förslaget innan den stänger för sommaruppehåll och valrörelse.

 

Enligt Dagens Industri beror förseningen bland annat på att många remissinstanser haft invändningar som måste hanteras, och att det är ”mycket komplext” att skriva lagförslag på detta område.

Det ryktas om ytterligare en anledning till förseningen: Ilmar Reepalus utredning saknade en analys av konsekvenserna. Därför måste experter i regeringskansliet göra analysen.

Alla tre orsakerna verkar fullt rimliga. Många hundra seriösa remissvar skickades in som vart och ett måste hanteras i arbetet med propositionen. Förutom näringslivets organisationer var kritiken besk från myndigheter, flera fackförbund och inte minst företagen själva.

Det rent lagtekniska torde vara en ytterst svår nöt att knäcka, i vart fall om regeringen på allvar menar att vinsttaket ska gå att införa. Tidigare har professor Lars Henriksson visat att en vinstbegränsning enligt direktiven för Reepaluutredningen strider mot både svensk grundlag och EU-rätten. I en ny artikel i Juridisk Tidskrift skriver professor Karin Åhman i en analys av utredningens förslag att ”det finns juridiska skyddsmekanismer som också sätter gränser för hur mycket som kan ändras utan att grundlagens och konventionens värderingar utsätts för prövningar. Hittills har vi inte sett någon seriös utredning från lagstiftaren som visar hur man bör se på dessa gränser.” (Det går inte att länka till artikeln, men ni som är prenumeranter kan läsa!)

Både Henrikssons och Åhmans analyser ger en hint om hur Lagrådet kommer att se på förslaget. Det hör till saken att regeringen knappast kan välja att lägga fram en alternativ modell till vinstbegränsning. Det skulle – om regeringen tar detta seriöst – kräva en ny utredning och en ny remissomgång, och det hinns förstås inte med före valet 2018.

Konsekvensanalyserna då? Är det så att experter på Socialdepartementet och Utbildningsdepartementet fått Reepalus förslag i knät och nu verkligen funderar över konsekvenserna – då har regeringen ytterligare ett hinder som kan bli svårt att runda. Revisionsföretaget PWC (som Socialdemokraterna själva anförtror sig till) har visat att åtta av tio välfärdsföretag inte kan fortsätta långsiktigt med Reepalus reglering. Detta skulle förstås få följder brukare, patienter, kunder, och medarbetare som själva valt ett alternativ som skulle försvinna. Sådana påpekanden har dock viftats bort av dem som förespråkat vinstreglering, i första hand med önsketänkandet att ”alla seriösa aktörer kommer att fortsätta”, och när polletten trillat ner med det något haltande argumentet att kommuner och landsting kommer att ”ta över”.

Men konsekvenserna för kommuner och landsting blir rejält kännbara. Det finns inget landsting och ingen kommun som har resurser att på kort tid klara nödvändig utbyggnad om vårdcentraler, hemtjänstföretag och assistansföretag skulle tacka för sig i stor omfattning. Även om pengarna funnes är det tveksamt om det skulle gå att rekrytera tillräckligt med personal.

Det finns också verksamhet som ingen skulle ta ansvar för. Många HVB-hem är nischade på mycket sällsynta vårdbehov, och säljer platser till flera kommuner. Men kommunen där de är verksamma kanske aldrig har haft behov av att köpa en plats på hemmet. Den har förstås inget motiv att driva verksamheten vidare.

Om den nu pågående konsekvensanalysen görs seriöst och blottlägger både problemen för de hundratusentals människor som berörs, och svårigheterna och kostnaderna för kommuner och landsting att ersätta det som går förlorat – då lär politikernas intresse för Reepalus modell svalna ordentligt.