Tre förlorade år för välfärden
Ilmar Reepalus utredning är ett fatalt misslyckande för regeringen. Givetvis fanns det ärliga avsikter bakom den ursprungliga vinstuppgörelsen mellan V och den blivande regeringen. Men det nuvarande förslaget kan inte ligga till grund för en proposition, skriver Vårdföretagarnas näringspolitiske chef, Håkan Tenelius i Dagens industri.
I dag, onsdag, firar Vårdföretagarna sitt 70-årsjubileum, en tydlig indikation på att privata alternativ i vård och omsorg knappast är någon dagslända. Firandet sker dagen efter det mest omfattande försöket till grundskott mot vård- och omsorgsbranschen: presentationen av slutbetänkandet från den av Vänsterpartiet och regeringen beställa Reepalu-utredningen.
Många trodde nog att en gedigen utredning skulle kunna presentera förslag som säkrade såväl kvalitet som valfrihet och mångfald. Men ut kom i stället makabra, teoretiska beräkningsmodeller som inget statsråd med självaktning kan ta vidare till riksdagen.
Men utredningen är också ett misslyckande för alliansen och riksdagens majoritet. Utredningens slutbetänkande kom till efter att riksdagen krävt en helt ny utredning med fokus på kvalitet i stället för begränsning. Tillkännagivandet fick Ardalan Shekarabi att ge Ilmar Reepalu tilläggsdirektiv om att se hur kvalitet i vård och omsorg kan säkras och utvecklas via uppföljning och tillståndsprövning.
Möjligen var Ardalan Shekarabis motiv bara att undgå en misstroendeförklaring. Men om ambitionen var att hitta ett underlag för en blocköverskridande uppgörelse som kunde befria den politiska agendan från det konstruerade problemet med vinster i välfärden, då misslyckades han återigen.
I slutbetänkandet underkänner Reepalu i praktiken uppföljning av kvaliteten som ett sätt att säkra och utveckla välfärden, och se till att våra gemensamma resurser används på bästa sätt. Han hävdar igen att det förra betänkandets kontroversiella modell för minimering av rörelseresultatet i välfärdsföretag är den enda rätta vägen.
Ingen, som i likhet med mig, har följt Ilmar Reepalus utredningsarbete inifrån, är överraskad. I den referensgrupp där jag ingått har det från det allra första mötet stått klart att utredaren själv inte haft någon som helst ambition att bidra konstruktivt till välfärdens kvalitetsutveckling.
Diskussionerna har mest liknat en förutsägbar debatt i Malmö kommunfullmäktige där utredaren själv representerat någon sorts ”allt var bättre på 1970-talet”-linje. Alltså då välfärden producerades av kommunen, och den som ville välja något annat först fick se till att bli rejält förmögen.
Redan från början stod det klart att utredaren misstror de kvalitetsmätningar som görs. Det går inte att lita på den rapportering i kvalitetsregister som vårdens professionella utför, i alla fall inte om de jobbar i en privat driven verksamhet. Det går inte heller att lita på patient- och brukarundersökningar. De personer som svarar har inte kompetens att bedöma vårdresultat. De kanske rentav lider av demenssjukdom.
Så har det låtit. Denna inställning från Ilmar Reepalu själv har också fått styra det betänkande som presenterades på tisdagen.
Med andra ord har det viktiga arbetet med välfärdens kvalitet inte flyttats fram en millimeter via detta arbete. Reepalu-utredningens facit är tre förlorade år för välfärden.
Vad bör hända nu? Möjligen är regeringen ännu bakbunden av uppgörelsen med Vänsterpartiet. Men det hindrar inte konstruktiva diskussioner inom regeringspartierna. Det är till exempel ingen hemlighet att många miljöpartister insett att Reepalus vinstbegränsning krossar den valfrihet, mångfald och småskalighet som partiet traditionellt värnar.
Alliansen måste ta ett nytt initiativ. Vi är många som arbetar med att utveckla metoder att följa upp kvalitet i vård och omsorg, men en ny – seriös – utredning kan behövas för att utveckla de verktyg som efterfrågas av utförare, beställare, myndigheter och alla vi som ska välja vård och omsorg. Riksdagsmajoriteten måste göra vad den kan för att påskynda generell tillståndsprövning för alla utförare inom omsorgen.
Branschen, slutligen, har förstås ett utomordentligt stort ansvar. Vi vet att förtroendet för privata utförare svajar. Vårdföretagarna ställer omfattande krav på våra medlemsföretag. För att få vara medlem och skylta med vårt medlemsmärke måste företaget följa en uppförandekod om god affärssed och kvalitet med krav på bland annat kvalitetsledningssystem, kollektivavtal och erforderliga tillstånd, samt transparens vad gäller kvalitetsresultat, ägande, personal och ekonomi.
Vi lanserar nu dessutom kvalitetsdeklarationer som företagen kan använda för att beskriva sitt arbete med att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet. Det borde vara självklart att offentligt driven verksamhet deklarerar på samma sätt.
För Vårdföretagarna är uppföljningen av kvaliteten central. Våra 2.000 medlemmar vet att de konkurrerar med kvalitet. Den som inte kan leverera bättre kvalitet än den offentliga utföraren, eller samma kvalitet till en lägre kostnad för skattebetalarna, har inget i välfärden att göra.
Håkan Tenelius, näringspolitisk chef, Vårdföretagarna
Artikeln tidigare publicerad i Dagens industri den 9 maj 2017
<!–