Spiken i kistan för myten om det utbredda fusket

Personlig assistans har funnits i mer än tjugo år i sin nuvarande form. Under den tiden har branschen betraktats på olika vis. De senaste åren har fusk och överutnyttjande präglat den bilden – en bild som nu börjar ge vika för verkligheten.

Det har länge påståtts att fusket inom personlig assistans uppgår till runt 10 procent. Siffran har nämnts i samma andetag som reglerna för tilldelning av assistansen har skärpts. Logiken är enkel att förstå. Det är enklare att spara på något som först diskrediterats.

RBU, Rörelsehindrade barn och ungdomar, bemötte myten om fusk i en översiktlig rapport där de slog fast att ingen kunde veta hur stort fusket var.

Nu bekräftar en ny rapport från Lunds Universitet att siffran om fusk inte är tillförlitlig. De båda forskarna har utvärderat den beräkningsmetod som ligger till grund för siffran 10 procent – den så kallade ”expertuppskattningsmetoden”

Slutsatserna är bland annat att det helt saknas evidens för att metoden går att använda när förekomsten av felaktiga utbetalningar ska granskas. De slår samtidigt fast att tillämpningen av metoden inte är i linje med ”metodologiska rekommendationer” för hur expertuppskattningar ska genomföras. Den siffra som till viss del har tillåtits styra utvecklingen av den personliga assistansen är alltså tagen ur luften.

Eller som Niklas Altermark, en av författarna till studien uttrycker det; ”Slutsatsen blir att uppskattningarna av fusket inom den personliga assistansen helt saknar vetenskaplig grund.”

Låt oss vara klara över en sak – fusk förekommer. Vårdföretagarna har tidigare välkomnat när Försäkringskassan initierat ett utökat arbete för att komma tillrätta med det fusk som förekommer. Men det är lika viktigt att stötta det arbetet som det är att inte överdriva fusket utan att en korrekt bild förmedlas.

Men fusket är inte den enda överdriften som branschen kämpar mot. Flera politiker målar upp en bild av att branschens företag lägger ohemula resurser på marknadsföring och på advokatkostnader. Vårdföretagarna har i medlemsenkäter kunnat visa att så inte är fallet. Varken kostnaderna för marknadsföring eller juridiska resurser sticker ut.

Den här branschen förtjänar att beskrivas på ett korrekt vis och inte med överdrifter eller direkta felaktigheter. Men det ställer högre krav på våra politiker. De måste adressera de verkligt stora problemen och kan inte längre ägna tid åt problem som enbart finns i marginalen.

En lång rad företag står på randen till konkurs. Assistansersättningen räcker inte för att bekosta löner, utbildning och allt annat som krävs för en assistans av hög kvalitet. Att löneökningarna är högre än uppräkningen av den statliga ersättningen – det är den personliga assistansens verkliga utmaning!