De väger äldres soptunnor för att tjäna pengar!

Det är nog ingen överdrift att varje teknisk landvinning kan betraktas på fler än ett sätt. Innovationen som är en välsignelse för den ena kan mest framstå som ett nytt problem för den andre.

Vård och omsorg är inte som vilken annan bransch som helst. Till skillnad mot en del andra områden där tekniska innovationer förändrar förutsättningarna måste omsorgstagarens privatliv beaktas. Att vara skeptisk till en specifik utveckling behöver därför inte betyda en generell teknikfientlighet utan kan istället vara en reflekterande inställning till de etiska frågor som per automatik uppstår inom vården och omsorgen.

Men sen finns det tillfällen då tekniken kritiseras bara därför att ingen bemödade sig att tänka en extra gång.

I Storbritannien har ett förslag väckts om att elektroniska soptunnor ska köpas in i stadsdelar med många äldre invånare. Sophämtarna har märkt att ju äldre invånarna är, desto mindre sopor genererar de. De allra äldsta slänger så lite sopor att kan räcka med en tömning i kvartalet. Visserligen medför detta sanitära problem i kvarter där många äldre bor, men det kompenseras många gånger om av de stora vinster renhållningsföretagen gör på de inställda turerna.

Nej, stopp och belägg. Så var det förstås inte. Tanken med de elektroniska soptunnorna är istället att öka tryggheten för stadens äldre invånare. Om inget skräp har slängts i soptunnan inom en viss tid larmas systemet och omsorgspersonal undersöker om allt står rätt till med den äldre.

Men när jag läser om de brittiska soptunnorna tänker jag på den svenska äldreomsorgen och metoden att väga blöjor. Syftet är att prova ut rätt inkontinensskydd till omsorgstagaren. Med rätt inkontinensskydd slipper omsorgspersonalen störa den äldre i onödan. Dessutom kan vägningen av blöjan vara det enda sättet att avgöra om den äldre får i sig tillräckligt med vätska.

De som valde att inte tänka en extra gång – till exempel våra två största dagstidningar – drog slutsatsen att blöjorna vägdes för att tjäna pengar. Enligt tidningarna vägdes använda blöjor för att återanvändas om de inte nått sin fulla kapacitet. Ett så flagrant exempel på girighet som dessa privata utförare visade prov på aldrig tidigare varit känt.

Om det nu hade varit sant. Att omsorgspersonalen vägde blöjorna för att ge de äldre en god omsorg föresvävade inte journalisterna.

Ingen vet om de elektroniska soptunnorna är ett bra förslag. Det kanske visar sig att det är en allt för stor inskränkning i de äldres privatliv, att andra etiska invändningar förs fram eller att lösningen inte är möjlig av andra anledningar. Men om journalister skriver sin artikel innan de har satt sig in i ämnet och när nyheten är för god för att kontrolleras – då kan mycket väl den elektroniska soptunnan bli en lika seglivad skröna som den om den återanvända kissblöjan.

Ett förslag till uppseendeväckande rubrik skulle kunna vara – De väger äldres soptunnor för att tjäna pengar.