Hoppa till innehåll

”Inget bloggande den här gången väl” sa Ilmar Reepalu halvt på skämt när vi hälsade inför mötet med hans välfärdsutrednings referensgrupp igår. Efter förra mötet kände jag mig tvungen att blogga om att Reepalu övervägde att särbehandla Personlig assistans. Jag trodde dock inte att gårdagens möte skulle göra ett blogginlägg nödvändigt. Men ack vad jag bedrog mig.

Mötet skulle fokusera på kvalitetsfrågor, och jag hade inför mötet lämnat in ett PM till Reepalu-utredningen om Kvalitet dec 2015. Bland annat fanns där flera tips om viktiga forskarrapporter och analyser som utredningen bör beakta.

Men under mötet blev det alltmer tydligt att Ilmar Reepalu personligen ifrågasätter flera tunga analyser av kvaliteten i vård och omsorg. Det är uppenbart att utredningen just nu ensidigt fokuserar på att hitta belägg för dess utgångspunkt – att det finns ett negativt samband mellan vinstintresse och kvalitet i vården. Och eftersom en rad studier indikerar att det inte finns något sådant samband – finns det så är snarare ett positivt – så gäller det för utredningen att hitta skäl att ifrågasätta dessa studier.

Jag tog vid mötet upp bemanningsfrågan. Enligt utredningens direktiv skulle reglering av bemanningen i privata vårdföretag vara ett sätt att säkra kvaliteten. Här utgår den som skrivit direktiven ifrån den statistik som Socialstyrelsen redovisar, där bemanningen är något lägre i privata äldreboende jämfört med kommunala. Detta läggs ihop med viss forskning som säger att det finns ett samband mellan bemanning och kvalitet.

Samtidigt visar Socialstyrelsens jämförelser att privata äldreboenden levererar bättre kvalitet. Hur kan det förklaras? Jo, försökte jag, det avgörande är inte hur många personer som står på lönelistan, utan vilken kompetens de har och att de finns på plats när de behövs. Privata utförare är duktigare på att lägga scheman och leda arbetet. Det syns till exempel i statistiken att privata äldreboenden har något högre bemanning än kommunala på helgerna. Och det förstår ju var och en att det är lika många boende som behöver service och omvårdnad i veckosluten som på vardagarna.

Men Ilmar Reepalu underkände vid sittande bord Socialstyrelsens jämförelser. Detta är inte fakta, utan ”reklam” från företagen, menade han. Eftersom det är verksamhetscheferna som rapporterar in bemanningen går det inte att lita på rapporteringen från privata utförare. De har ett intresse av att framstå så bra som möjligt för att bli valda av de äldre, menade Reepalu.

Förutom att detta är en grov förolämpning mot alla verksamma i vård och omsorg som rapporterar in fakta till myndigheter – blir man en lögnare för att man är privatanställd? – underminerar inställningen större delen av den uppföljning av vården och omsorgen som görs av statistiker, forskare myndigheter och förvaltningar. En stor del av vår offentliga statistik bygger på självrapportering. Och vi utgår ifrån att den som rapporterar talar sanning. Vilket då och då kontrolleras, förstås.

Vårdföretagarna är mycket aktiva i arbetet med den så kallade Etiska plattformen för vård och omsorg, som ska bidra till transparens och öppenhet vad gäller kvalitet, ekonomi och anställningsförhållanden. Plattformen bygger till stor del på vad kommunala och privata utförare och deras medarbetare själva rapporterar. Med Ilmar Reepalus inställning till hur vårdansvariga i privat sektor hanterar sanningen blir plattformen värdelös. Inget som privatanställda sjuksköterskor rapporterar in till de olika kvalitetsregistren kan ju i så fall tas på allvar. Det är ”reklam”.

Ibland hör jag civilminister Ardalan Shekarabi påpeka att vi måste våga lita på professionen inom vården och omsorgen. Jag föreslår att han tar ett snack med Ilmar Reepalu om den saken.