När LOV föreslås ersättas med ”verklig valfrihet” osäkrar jag min Twitter-app

I rapporten ”Plats för proffsen – ett alternativ till New Public Management i hemtjänsten” föreslår Kommunal ett nytt arbetssätt för hemtjänsten. Den ska organiseras i team, och personalen ska ges mer tid och utrymme att bedöma de äldres behov. Hemtjänstkunden ska få större inflytande över vilken hjälp som ges.

Rapporten, som släpptes i slutet av maj, sätter fingret på några av äldreomsorgens stora utmaningar. Men några av tankegångarna riskerar att leda helt fel. Jag hade förmånen att få delta i en paneldiskussion kring förslaget, tillsammans med bland andra civilminister Ardalan Shekarabi och Kommunals ordförande Annelie Nordström.

Till att börja med är det utmärkt att Kommunal gör ett försök att lämna den destruktiva och grovt vilseledande debatten om driftsformer och vinster i välfärden. Vi behöver i stället diskutera de verkliga utmaningarna i äldreomsorgen. Dit hör hur vi kan möta de växande behoven med våra begränsade resurser, hur de äldres växande krav på valfrihet kan mötas och hur vi lockar kompetenta människor till de viktiga omsorgsyrkena.

Förslaget om hemtjänstteam utgår från en av de brister vi ser i dagens system – att en och samma pensionär kan möta flera olika vårdgivare som arbetar utan synbar samordning. Den viktiga kontinuiteten blir lidande. Och därmed den äldre. Team där olika kompetenser ingår kan vara en lösning på problemet.

Men mellan raderna i Kommunals rapport läser jag att lösningen inte är tänkt att komplettera, utan ersätta Lagen om valfrihetssystem, LOV. I stället ska ”verklig valfrihet” eftersträvas. När jag hör det uttrycket brukar jag osäkra min twitter-app. Begreppet har lanserats av LOV-motståndare som insett att det inte går att argumentera mot valfrihet. De menar att ”verklig valfrihet” är att påverka innehållet i tjänsten. Att välja utförare är inte det viktiga.

Som teoretiskt resonemang är det nog helt riktigt. Men i praktiken går de två valen hand i hand. Som hemtjänstkund får jag ett avgörande inflytande över tjänsten först när utföraren vet att den kan bli bortvald om jag inte är nöjd. Den insikten innebär att utföraren gör sitt bästa för att tillfredsställa mina önskemål.

Rapporten hävdar att det finns en övertro på att konkurrens och kvalitetsmätningar driver kvalitet, eftersom få äldre väljer att byta utförare. Men här är problemet snarast bristen på kvalitetsmätning och redovisning. Det är i dag i princip omöjligt för den som ska välja hemtjänst att på kommunens hemsida jämföra kvalitet, kompetens och profil hos de olika utförarna. Vi måste få till bättre mätningar och ett bra verktyg för jämförelser. Den som har svårt att välja själv måste få stöd vid både valet och i återkommande utvärdering.

Kommunals rapport lyfter fram den rosade hemtjänsten i Skönsmon, en stadsdel i Sundsvall. Det är också ett exempel som civilminister Ardalan Shekarabi ofta återkommer till. Både Kommunal och Shekarabi ser vad jag förstår Skönsmon som en motvikt till LOV och privata alternativ – ett bevis för att det visst går att bedriva bra hemtjänst i kommunal regi.

Det är ju bara det att arbetssättet i Skönsmon är ett resultat av – just det, LOV. När Sundsvall beslöt att öppna för konkurrens från privata hemtjänstföretag insåg den kommunala hemtjänsten att den måste vässa sig ordentligt för att klara matchen.

På så sätt ledde konkurrensen till att även kommunens hemtjänst utvecklades – precis som tanken är med denna viktiga valfrihetsreform.