Jämtländska kommuner öppnar för LOV?

Ett drygt 20-tal kommuner har sagt nej till att införa valfrihet och öppna för privata företag i den kommunala servicen med hjälp av LOV, lagen om valfrihetssystem. Ideologiska låsningar, har varit vår analys av orsakerna. Men efter en turné bland ”nej-kommuner” i Jämtlands län inser jag att vi måste revidera analysen.

Tillsammans med Lisbeth Godin från Svenskt Näringsliv och Mia Wester, konsult som följt utvecklingen i en rad LOV-kommuner, besökte jag i veckan Härjedalen, Berg, Bräcke och Ragunda – fyra kommuner som sagt nej till LOV. Summan av turnén blev oväntat positiv. I alla fall tre av kommunerna markerade att de absolut inte stängt dörren för alltid.

Deras nej till LOV baserade sig i några fall på slutsatser i förstudier om att underlaget var för litet. De fyra kommunerna är små, mellan knappt 6000 och drygt 10000 invånare. I åtminstone ett fall ångrade kommunen att de bara utrett servicetjänster inom hemtjänsten. Hade de tagit med också omsorgstjänster skulle ju underlaget för de presumtiva företagen blivit större.

Några kommuner kunde räkna upp flera blomstrande RUT-företag och insåg nu i efterhand att dessa mycket väl skulle kunna bredda sin verksamhet med LOV-tjänster, även om underlaget inte var alltför omfattande.

I en kommun hade visserligen inte majoritetsförhållandena förändrats efter LOV-beslutet, men nästan hela kommunstyrelsen hade bytts ut med en påtaglig föryngring som följd. De nya politikerna signalerade en vilja att pröva alla vägar som kan leda till utveckling av service och näringsliv i kommunen.

Stämningen var trevlig och kaffet gott vid mötena med de jämtländska politikerna och tjänstemännen. Men problemen att etablera LOV i glesbygden ska inte underskattas. Det krävs både nya företagsidéer och samarbete över kommun- och länsgränser. Förhoppningarna om många valmöjligheter för brukarna ska inte överdrivas.

Och inte heller när det gäller LOV i glesbygd får politikerna ha några dolda avsikter att spara pengar. Hemtjänst kostar mer när resorna är långa, och resorna kommer att vara lika långa för de privata utövarna.

Eller är det jag som har för låga förväntningar på de nya entreprenörernas förmåga att lösa logistikproblem?