Den ökande valfriheten för patienter inom specialistvården väcker flera frågor som måste besvaras. Om så inte sker riskerar både patienter och vårdföretag att hamna i kläm.
Det första Vårdvalet infördes 2007 och de allra sista 2010 i och med att det infördes en bestämmelse i Hälso- och Sjukvårdslagen om att det ska vara obligatoriskt för landstingen att inför vårdval i primärvården. Det innebär att det står fritt för privata vårdgivare att etablera sig inom primärvården förutsatt man uppfyller vissa grundläggande regler. Patienterna får själva avgöra vilken vårdgivare de vill uppsöka – privat eller offentlig.
En rad av utvärderingar har visat på att effekterna av vårdvalet har varit nästan uteslutande positiva: Konkurrensverkets slutrapport om Uppföljning av vårdval i primärvården från november 2010, Socialstyrelsens granskningar, Vårdföretagarnas egna undersökningar och Karolinska Institutets folkhälsoakademis uppföljningar av vårdvalet i Stockholm.
Nu sker en vidareutveckling av vårdvalen – mot valfrihet inte endast inom primärvården utan även inom specialistvården. Och det är givetvis ur flera perspektiv något väldigt positivt.
Stockholms läns landsting inför vårdval för flertalet specialiteter. Halland och Uppsala ligger i startgroparna och planerar starta sitt vårdval för specialister redan den 1 januari 2012. I Halland är man dessutom även eniga över blockgränsen. Skåne har annonserat att de vill gå vidare med att öppna upp för fler vårdval under mandatperioden.
En sådan reform skulle möjliggöra avsevärt bättre tillgänglighet även i specialistvården för patienterna. Ett vårdval för specialister skulle vara ett steg i rätt riktning för att minska vårdköerna och minska kostnader i landsting som brottas med dålig ekonomi och har en demografi som utmanar vårdens finansiering.
Bakgrunden till planerna på en utvidgad valfrihet är den utredning som presenterades i slutet av 2009, LOVE, med förslaget om en lag om vårdgivaretablering. Utredningen fick dock starkt kritik i remissrundan och regeringen har bestämt sig för att inget göra; någon proposition av utredarens förslag kommer det inte att bli under innevarande mandatperiod. Regeringen ser istället att landstingen utvecklar sina egna modeller i enlighet med LOVE mot valfrihet i specialistvården.
Men samtidigt som utvecklingen mot mer valfrihet är välkommen finns det många frågor som måste besvaras. Problemet är bland annat att en del av de svårigheter som många av remissinstanser till LOVE såg i utredningens förslag fortfarande måste lösas när man nu prövar sig fram på olika sätt i skilda landsting med att utvidga valfriheten för patienterna även inom specialistvården.
Går det att använda samma ersättningsmodeller för de olika vårdvalen? Vårdval i specialistvården ska kanske inte bygga på listning eller vara invånarrelaterade utan istället vara åtgärds- och effektrelaterade, det vill säga att enheterna ska få betalt för vad de gör och om möjligt för de effekter som uppnås. Vilka blir konsekvenserna av sådana ersättningsmodeller?
Hur ska egentligen själva valfriheten se ut i specialistvården? Ska individens val styras i någon grad eller inte alls? Om inte, vad händer då med kostnadskontrollen?
Och den stående frågan; hur vårdas vårdkedjan – vårdprocesserna? Hur får vi en fungerande vårdkedja utan fragmentarisering och överkonsumtion av vården?
Hur gör man rent praktisk när valfrihet i specialistvården införs: ska specialistvården – som i dag utförs av läkare ersatta enligt nationella taxan eller som upphandlade enheter enligt LOU, rent fysiskt flyttas ut från sjukhusen till primärvården eller ska de på sjukhusen uppmuntras att bilda eget?
I dagens vårdval har en del små företag på en del håll det tillräckligt svårt att vara med på marknaden bland annat på grund av för breda uppdrag. Hur blir det i ett utvidgat vårdval till specialistvården; hur säkras de små företagens roll på marknaden i ett utvidgat system?
Vi har också frågan om hur kostnadsansvaret för labb, röntgen och läkemedel säkras i ett utvidgat vårdval?
I dag sker mycket av det nödvändiga på sjukhusen: utbildningen, klinisk forskning och kliniska prövningar. Och här finns stora brister och behov redan i dag, vad händer med dessa tre områden i ett utvidgat system?
När nu regeringen avhänt sig möjligheten att skapa gemensamma grundläggande ramar för valfrihet i specialistvården höjs kraven på landstingen och SKL i motsvarande grad.
Från Vårdföretagarnas sida är vi med och driver processen mot mer valfrihet framåt. Vi kommer under hösten och framåt i rapporter, seminarier och annan verksamhet att följa, granska och driva på utvecklingen. Men det räcker inte endast med oss. Där staten träder ur måste landstingen, SKL och Vårdföretagarna träda in. Det kommer att behövas en gemensam dialog för att få valfrihet i specialistvården utan problem – annars riskerar både patienter och vårdaktörer att hamna i kläm.
Ulf Öfverberg, näringspolitisk expert Vårdföretagarna
Artikeln tidigare publicerad i Dagens Samhälle den 30 augusti.