Hoppa till innehåll

Det är valår och skrämselpropagandan från de rödgröna om den privata vården har nått orkanstyrka. Nu ligger fokus tydligt på vården och de så kallade gräddfilerna. Vad är då en gräddfil i vården idag?

Det är oftast en privatmottagning som idag tar emot försäkringspatienter, genomför hälsoundersökningar, vaccinerat utlandsresenärer och undersökt människor som behöver hälsointyg för till exempel körkort. Privatfinansierad vård har förvisso växt under det senaste decenniet men utgör alltjämt inte mer än 1 procent av all hälso- och sjukvård.

Privatvård är med andra ord en tanig planta jämfört med den offentliga sjukvårdens trädgård. Sjukvården står inte i vägskälet mellan privat och offentlig vård utan dessa kan mycket väl komplettera varandra. Sjukvård är vidare ingen vanlig marknad. Ytterst få av oss betalar direkt för sjukvårdens tjänster. Några hundra miljarder av de skatter vi betalar in varje år används för att finansiera sjukvården. Finansiering ser ut att bli ett problem med en allt äldre befolkning.

Det grundläggande sjukvårdspolitiska beslutet slår fast att vården i första hand ska ges till dem som har störst behov, och om detta finns det ingen som helst politisk motsättning mellan partierna i riksdagen. Även om det kan låta så en valrörelse som denna. Ingen vettig människa har invändningar mot att den lätt febersjuke får stå tillbaka om det kommer in en traumapatient på akutmottagningens väntrum.

Akutmottagningen används ofta i valretoriken, det är dock ingen lämplig metafor för sjukvårdens totala utbud av tjänster. Huvuddelen av sjukvårdsuppdraget handlar om sådant som planerade operationer, besök för småskavanker på vårdcentralerna, äldresjukvård, barnsjukvård och återkommande återbesök av människor med kroniska sjukdomar. Dessa människors efterfrågan av sjukvård är synonymt med behov av sjukvård och detta sjukvårdsuppdrag kan göras mer effektivt i konkurrens.

För de allra flesta som söker sig till sjukvården är det sålunda ett tankefel att ställa behov mot efterfrågan. Tankefelet har säkerligen sin grund i sjukvårdens solidariska skattefinansiering.

Sådant som är solidariskt betalt ska också användas solidariskt. Efterfrågestyrd vård betraktas slentrianmässigt som ett slags hot mot behovslinjen i Hälso- och sjukvårdslagen – inget kan förstås vara mer felaktigt.

I valrörelsetider brukar det mer abrupt uttryckas som att människor med tjocka plånböcker inte ska kunna tränga sig före i vårdkön. Tjocka-plånböcker-argumentet har dock svårt att klara en verklighetskoll. Försäkringspatienter tränger nämligen inte ut några offentliga patienter. Privatvården erbjuder hög tillgänglighet och snabb bot/lindring på särskilda kliniker.

När frågan ställs till de rödgröna om var dessa gräddfiler finns i den offentliga vården, så lyckas ingen av rödgröna partiledarna svara på frågan om det någon gång, någonstans förekommit att en försäkringspatient trängt undan en väntande med bara den offentliga finansieringen i ryggen.

Snarare är det nog så att försäkringspatienter har kortat den offentliga kön i och med att dessa patienter behandlas hos andra aktörer.

Nej – det vore mer hederligt av de rödgröna att debattera de verkliga problemen inom sjukvården istället för att jaga demoner som inte finns. Varför inte börja de verkliga utmaningarna som att göra vården mer tillgänglig, mer jämlik och hantera den skeva finansieringen pga. en åldrande befolkningen och dyrare behandlingar. Detta är några av de stora utmaningarna för framtiden som behöver diskuteras ett valår som detta istället för skrämselpropaganda om den privat utförda vården.

Hans Dahlgren, näringspolitisk expert på Vårdföretagarna/Almega

Artikeln tidigare publicerad i Västerbottens-kuriren den 26 juli