Ändå är det helt klart att meddelarskyddet måste stärkas för anställda i privat vård och omsorg. Det får inte råda något tvivel om att alla kanaler för larm om missförhållanden och vanvård står öppna, också för den som är anställd av andra arbetsgivare än de offentliga.

Detta är också vad vårdföretagen själva anser.

I en enkät bland 470 medlemsföretag i Vårdföretagarna anger hälften att de har en uppfattning i frågan, och av dem är det nära 80 procent som anser att det är bra att utöka efterforskningsförbudet till att gälla även privat driven vård och omsorg. Efterforskningsförbudet hindrar en offentlig arbetsgivare från att ta reda på vem som lämnat uppgifter till exempelvis medier, och är den viktiga skillnaden mot privata arbetsplatser.

En tredjedel av företagen anger dock att ett utökat meddelarskydd inte skulle göra någon skillnad, eftersom de redan idag har ett sådant via kollektivavtal, anställningsavtal eller avtal med uppdragsgivaren.

Den viktigaste invändningen mot utökat meddelarskydd är att även den som vill skada företaget genom att avslöja affärshemligheter skulle skyddas. Men bara 10 procent av företagen ser detta som ett problem.

En tydlig majoritet, 64 procent, föredrar lagstiftning om stärkt meddelarskydd före avtalslösningar. Argumenten är flera. Viktigast är att lagen kan försäkra alla vårdanställda lika villkor, oavsett vilket avtal man omfattas av. De juridiska konsekvenserna skulle bli desamma oavsett var ett brott mot efterforskningsskyddet begås.

Ändå tror jag inte att detta är en slutgiltig lösning för att få larmen att utlösas i tid.

Inom äldreomsorgen är det istället anmälningsplikten enligt Lex Sarah som måste fungera. Reaktionen på Sarah Wägnerts larm om vanvård på Polhemsgården för 14 år sedan blev inte att personal måste garanteras anonymitet för att kunna larma, utan att anställda måste ha en skyldighet att slå larm.

De fall av vanvård som avslöjats på senare tid gäller nästan uteslutande händelser tillbaka i tiden. Det vill säga, sådant som enligt Lex Sarah skulle ha kommit i dagen för länge sedan. Vad är det då som fått anställda att hålla tyst om många av fallen; att bryta mot lagen? Är det verkligen rädsla för repressalier från arbetsgivaren?

Det kan förstås vara en förklaring. I så fall har företaget eller kommunen ett allvarligt problem med en osund inställning hos ansvariga chefer. Och då är ett stärkt meddelarskydd ett sätt att i vart fall komma runt problemet.

Men jag tror det också finns andra förklaringar.

En är okunskap. Personalen är osäker på lagstiftningen, både vad gäller rättigheter och skyldigheter. Anställda kan sakna nödvändig utbildning för att själva bedöma vad som är ett missförhållande som ska anmälas enligt Lex Sarah och vad som är en konsekvens av naturligt åldrande och sjukdomsförlopp. Några av fallen kan förklaras av att anställda skyddat varandra. Att då slå larm är att ange sina arbetskamrater.

En tredje förklaring är bristen på yrkesstolthet. I sjukvården är etiken något som stärker yrkenas status. Den synen är av någon anledning inte lika utbredd inom äldreomsorgen. Det är allas ansvar att bidra till en kultur på arbetsplatserna och i företagen som uppmuntrar personalen att larma om brister, där identifiering och en snabb lösning av problemen är en självklar del av kvalitetsarbetet.

Meddelarskydd och efterforskningsförbud måste omfatta även alla anställda i den privata vården.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef i Vårdföretagarna.

Artikeln tidigare publicerad i Sydsvenskan 29 januari

Men vi som i svallet efter Carema Care försvarar tanken på privat driven vård och omsorg klamrar oss ofta fast vid faktumet att kvalitetsbrister förekommer överallt, oavsett driftsform. När Dagens Nyheter mitt i Caremadrevet larmade om att Socialstyrelsen tagit emot 369 klagomål på äldreomsorg från allmänheten kollade jag upp fördelningen mellan privat och offentlig drift. Bara 71 rörde privata företag, konstaterade jag lättad.

Vänta nu, vaddå "bara"? Är inte det 71 klagomål för mycket? Kvalitetsproblem även hos konkurrenterna är väl ingen ursäkt?

Vi påpekar också att flera av de skandaler som medierna beskrivit är överdrifter, och i några fall redan skrönor; att inkontinensskydd vägs av besparingsskäl, att personer tvingas sova på madrasser direkt på golvet, att de anställda drillas i toksnålhet via sällskapsspel, till exempel.

Men allt är inte taget ur luften. Några av larmen går inte att skylla på missförstånd eller slagsida i mediernas bevakning.

Drevet mot privat äldreomsorg hösten 2011 slår mot alla företag som bedriver vård eller omsorg. 74 procent av Vårdföretagarnas medlemmar anser att det generella förtroendet för privata välfärdsföretag minskat, enligt en enkät. Jag märker också att tonen skärpts från de politiska debattörer som är kritiska till privata alternativ. Kravet att "all vinst måste återinvesteras i verksamheten" hörs allt oftare. Blev det verklighet skulle allt företagande på välfärdsområdet stanna upp. Vem skulle vilja investera tid och besparingar i en företagsidé om en framgång inte skulle löna sig?

Det finns bara ett sätt att återvinna förtroendet. Företagen måste visa att de levererar kvalitet. Bättre kvalitet än den offentliga regin. Det är kvaliteten som ger de privata anordnarna ett existensberättigande.

Men då måste också kvaliteten bli synlig. Vi måste ha nationella kvalitetsmätningar där viktiga kvalitetsfaktorer redovisas för varje enhet. Bra mätning och bra redovisning gör att både de offentliga beställarna och brukarna med anhöriga kan avgöra vem som håller måttet. Dagens mätningar räcker inte på långt när, även om de är ett steg på vägen.

Jag hörde om en sovjetisk båtmotorproducent som exporterade motorer till Finland. Enligt det kontrakt som den finske importören var bunden till lovade leverantören att sju av tio motorer skulle fungera. När Sovjetväldet hade fallit förklarade den finske båtbyggaren att han nu förväntade sig att tio av tio motorer fungerade. Annars var han nu fri att välja en annan leverantör.

- Men vad ska vi då göra med alla trasiga motorer som lämnar fabriken, vem ska betala för dem? frågade ryssen bestört.

Det är dit vi måste komma när det gäller vård och omsorg. Inga anordnare, vare sig offentliga eller privata, ska komma undan med att leverera något som inte uppfyller kraven på kvalitet.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Skandinavisk Sjukvårdsinformation, 30 januari

(Håkan har valt att skänka arvodet för artikeln, 2 000 kronor, till Alzheimerfonden)

Tore Lundström hävdar i ett inlägg i KA 13 januari att privata vårdföretag bara är intresserade av att minska sina kostnader. Han tror också att de har större möjligheter att dölja brister i verksamheten, och att de vill hemlighålla sina arbetsmetoder av konkurrensskäl.

Det är en oerhört negativ syn på företagande, särskilt för att komma från någon som driver företag själv. Det stämmer inte heller med de erfarenheter som företagare i allmänhet har. Den som verkar på en konkurrensutsatt marknad vet att det är nödvändigt att hänga med i utvecklingen, lika mycket när det gäller effektivitet och att erbjuda kunderna det de vill ha, som att kunna locka de bästa medarbetarna med goda anställningsvillkor och intressanta arbetsuppgifter.

Att starta och driva ett företag, och särskilt ett företag som ska bedriva vård och omsorg, kräver både kunskap och stort engagemang. Många av de företag som i dag erbjuder vård och omsorg till miljoner svenskar runt om i landet har startas av människor som tidigare arbetade inom landstinget eller kommunen, men som hade egna tankar och idéer om hur de kunde få verksamheten att fungera bättre.

De anställda är, precis som de anställda inom landsting och kommuner, kunniga och kompetenta yrkesmänniskor. Många av dem har fått nya möjligheter att utvecklas i sitt yrke och också fått större inflytande över sin arbetssituation, vilket mycket riktigt visar sig i att de själva vittnar om att de trivs bättre på arbetet än vad offentligt anställda gör, och att de inte lika ofta är sjuka. Men ännu mer glädjande är att också de offentligt anställda är mer nöjda än de var tidigare, ett tecken på att konkurrensen fungerar väl (enligt Jobbhälsobarometern).

Detta smittar självklart också av sig på dem som nyttjar vården och omsorgen. Larmrapporter och mediedrev till trots, privat drivna vårdcentraler, hemtjänstföretag och äldreboenden får genomgående bättre betyg av brukare och patienter än sina offentligt drivna motsvarigheter, och på orter där det finns flera alternativ att välja på är nöjdheten genomgående högre.

Tore Lundström skriver att kommunerna inte kan bryta kontrakt med dåliga utförare, och att konkurrensen är bristfällig. Givetvis ska kontrakt och upphandlingar utformas så att man kan utkräva ansvar om inte avtalet följs. Men att återta all vård och omsorg i offentlig regi vore en dålig idé, för både patienterna och de anställda, som i ett slag skulle förlora den makt det innebär att kunna välja, och inte minst välja bort det som inte fungerar.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef, Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Kommunalarbetaren den 23 januari.

 

Flest nya vårdcentraler har Jönköping, Halland, Västra Götaland, Kronoberg och Värmland. Stockholm ligger trots den stora andelen privata vårdcentraler inte högst i rankingen; Jönköping har fem nya vårdcentraler per 100 000 invånare. I Stockholm är den siffran 2,5, vilket är något under rikssnittet.

En annan slutsats som dras i rapporten, är att den patientupplevda kvaliteten på primärvården är högre i områden med fler vårdmottagningar. Det innebär att det ur kvalitetsperspektiv finns ett egenvärde i en mångfald av vårdaktörer, både offentliga och privata.

Med några få undantag befäster rapportens resultat bilden av ett Sverige delat längs med Dalälven. Precis som i andra undersökningar förvägras boende norr om Dalälven den tillgänglighet och den valfrihet som dess landsmän söder om Dalälven har tillgång till. Ett ur vårdperspektiv redan delat land tenderar att fortsätta präglas av en ojämlik tillgång till valfrihet i vården.

Betraktar vi hela Sverige är ändå utvecklingen positiv. Andelen privata vårdcentraler i landet som helhet har nästan fördubblats. Men de privata vårdcentralerna tycks också öppnast främst i storstäder, där omkring fyra vårdcentraler per 100 000 invånare öppnats. Det är dubbelt så mycket som i glesbygden.

Detta riskerar också att fördjupa en redan ojämlik vård. Politiska majoriteter i en del landsting för aktivt en politik som inte främjar eller i värsta fall direkt motverkar etableringen av nya privata vårdaktörer. Detta trots att köerna till vården i många landsting är lika långa som ekonomin är dålig. Lidande blir de köande patienterna. Det är lindrigt uttryckt en brist hos ansvariga politiker att de väljer att inte se de fördelar för patienterna som finns i en ökad mångfald av vårdaktörer i Dalarna.

Enligt rapporten etableras vårdcentraler oftare i områden där kvaliteten på vården upplevs vara högre. Det sker samtidigt färre nyetableringar i landsting där privata vårdföretag anses missgynnas när det gäller resursfördelningen, jämfört med offentliga vårdcentraler. Alltså ett redan dåligt klimat för privata vårdcentraler ger ännu färre eller inga nya etableringar alls.

Från Vårdföretagarnas sida har vi länge påpekat att det går att göra villkoren för etablering av nya privata vårdaktörer bättre. Om landstingens uppdrag blir smalare är det lättare för nya och mindre aktörer att etablera sig. Om dessutom de nya aktörerna också får del av de passivt listade patienterna enligt någon fördelningsmodell underlättas villkoren för nyetablering ordentligt.

Principen efter vilken man listar patienter har stor betydelse för antalet etableringar. Det innebär alltså att ju enklare det är för mottagningar att tidigt få tillräckligt många patienter, desto fler nya etableringar.

Enligt rapporten har offentliga vårdcentraler i genomsnitt 8 813 listade patienter medan nyetablerade privata vårdcentraler däremot endast har i genomsnitt 4 725 patienter. En anledning är att det tar tid för nya vårdcentraler att bygga upp en bas med patienter. Rapporten slår fast att ogynnsamma listningsprinciper försvårar nyetableringen.

Ska den jämlika vården inte endast vara en vision vi aldrig når behövs en politik som underlättar för fler privata vårdaktörer att etablera sig. Konkurrensverkets slutsatser kring hur vi får fler etableringar av privata vårdgivare är ett budskap som ansvariga landstingspolitiker bör ta till sig.

Ulf Öfverberg, näringspolitisk expert inom Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Dalarnas Tidningar den 20 januari

Debatten har varit infekterad och innehållit starka känslor från de som förespråkar ett förbud mot privat utförd vård och omsorg. Från vissa politiska håll förespråkas till och med att det egna valet är av ondo.

Meningen med att privatisera välfärdssektorn är att det ska bli bättre för den enskilde. Det är också kärnan i hela debatten. Tror man eller tror man inte att ett företag kan ge bättre vård eller omsorg än en kommun eller ett landsting? Förespråkarna för nej-sidan hävdar att ett företag endast drivs av vinstintressen inte av kvalitet. Förespråkarna av ja-sidan det motsatta. Grunden för fri företagsamhet är att det finns en sporre. Den sporren kan vara att ansvara för sin egen verksamhet eller att göra något som är bättre än någon annan, något man kan vara stolt över. Naturligtvis finns även drivkraften att tjäna pengar på det man gör, i synnerhet om man gör det bra. En anställd vill ju ha högre lön om man gör sitt arbete bra?

Det viktigaste för de flesta företagare är dock att överleva på lång sikt och för det krävs ett överskott, ett slags sparkonto. För ett företag, till skillnad från det offentliga, finns inga alternativa finansieringsmöjligheter. Vill vi ha privat vård och omsorg måste vi med andra ord acceptera vinster. Tar man bort dessa tar man effektivt bort viljan och förutsättningen för att driva företag. Varför ska vi då ha privat företagande inom vård och omsorg? För mig är den frågan enkel att besvara. Anledningen är att företag kan göra det bättre för samma summa pengar. Varför? Företag konkurrerar med varandra. Företag konkurrerar dock inte med att tjäna mest pengar utan om vem som har det mest attraktiva erbjudandet.

Vem konkurrerar det offentliga med? Var i ligger deras sporre att göra det bättre för den enskilde? Ideologi? Knappast! Man utför vård och omsorg för att man är skyldig till det. Den enskilde anställde kanske gör det av ideologiska skäl, men inte huvudmannen. Frågan som borde debatteras, men som till stor del har försvunnit är hur det offentliga kan se till att kvaliteten upprätthålls. Det är genom monopol och/eller beroendesituationer som möjlighet ges till att maximera vinster eller sparande på bekostnad av kvalitet. I en sådan situation kan inte kunden/brukaren/patienten välja någon annan. Den senaste tidens skandaler har ingenting med privat vård och omsorg att göra. Samma skandaler drabbar kommuner med jämna mellanrum. Skandalerna kommer i stället från ett systemfel där plånboken, inte individen sätts i första rummet. Att tro att man avhjälper det problemet genom att förbjuda privat vård och omsorg är naivt. Man avhjälper det genom att öka transparensen, valmöjligheten för vårdtagaren och ta bort konkurrensbegränsningar.

Med andra ord, om politikerna ger den enskilde makten att välja kommer den enskilde att välja bort aktörer, privata och offentliga, som har brister i kvalitet eller som sparar för mycket. Det kommer långsiktigt att vara kvalitetsdrivande eftersom det gynnar de som utför sitt uppdrag på ett bra sätt. Som företagare välkomnar jag den debatt som förekommit om privat vård och omsorg, men jag vill också påpeka att den absoluta majoriteten av de företagare som bedriver offentligt finansierad vård och omsorg känner inte igen sig i den bild som framställts av media. Vi kämpar dagligen för att göra det bättre för våra kunder så att de kan få en bättre vardag. För oss är diskussionen om övervinster helt främmande och om vi missköter oss riskerar vi att bli av med uppdraget. Det är var-dagen. För att den debatt som påbörjats ska bli produktiv anser jag att det är avgörande att alla aspekter av privat och offentlig vård och omsorg genomlyses, inte bara den lilla del av verkligheten som i dag granskats.

Fredric Käll, Ordförande bransch Personlig assistans inom Vårdföretagarna och VD, Vivida Assistans AB Örebro

Artikeln tidigare publicerad i Nerikes Allehanda den 12 januari 2012.

Vi – Mattias Nilsson och Mikael Eriksson – har samma bakgrund till vårt yrkesval. Vi började utbilda oss med inriktning mot räddningstjänst. Det verkade häftigt, tyckte vi. Men efterhand insåg vi att det häftiga var något helt annat. Det var som undersköterskor vi kunde göra skillnad för människor.

I äldreomsorgen möter vi dagligen fantastiska människor, möten som hela tiden utvecklar oss. Vi kan göra vardagen bättre för den som befinner sig i en svår situation eller som är ensam. Ingen dag är den andra lik. Alla är fyllda med utmaningar. Det här är världens viktigaste jobb.

Mediernas bild visar något annat. När de negativa nyheterna inte vägs upp med skildringar av vård som fungerar bra – så som det gör för det mesta – späs problemen på. De äldre blir väldigt otrygga när de hör om missförhållanden. Oron ökar givetvis också hos anhöriga. Anställda blir ledsna även om de själva vet att de gör ett bra jobb.

Ungdomar som inte fått någon annan inblick i äldreomsorgen får bilden av en arbetsplats fylld av elände och lidande. Problemet att locka unga till omsorgsyrket är redan akut. För 30 år sedan, läsåret 1980/81, sökte 18 281 ungdomar till gymnasiets omvårdnadsutbildning. Läsåret 2009/2010 sökte en sjättedel så många, 3 041, motsvarande utbildning.

Vi är övertygade om att denna trend kan vändas. Och här kan faktiskt de medier vi kritiserat spela en nyckelroll. Vi föreslår följande: Börja med att rapportera från alla de fina och väl fungerande äldreboendena som finns överallt i landet. Skildra de professionella inom äldreomsorgen.

Yrket är krävande och utmanande på ett sätt som allmänheten inte känner till. Det är ett yrke som kräver hög etik, i samma grad som inom sjukvården. Se sedan till att fånga allt detta i en dokusåpa. Både sjukhus, förlossningsavdelningar och räddningstjänst har fått utrymme i tv-serier som spelar stor roll för hur arbetsplatserna och de anställda uppfattas av omvärlden. Vi lovar att äldreomsorgen är minst lika fylld av dramatik, känslor, historier och humor som någon av dessa serier.

Mattias Nilsson, undersköterska i äldreomsorgen, silvermedaljör i yrkes-VM 2011

Mikael Eriksson, undersköterska i äldreomsorgen, silvermedaljör i yrkes-VM 2011

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef i Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Norran den 9 januari 2012.

Historiskt sett är det framför allt moderatledda majoriteter i kommunerna som initierat upphandlingar av boenden i äldreomsorg enligt LOU. Men nu vänder moderaterna LOU ryggen. Bara tre procent av moderatpolitikerna i undersökningen anser att LOU ska användas i första hand när vård och omsorg upphandlas. Av alla politiker vill 26 procent använda LOU i första hand.

I stället vill politikerna använda sig av LOV. Av de som föredrar LOV framför LOU (38 procent av samtliga och hälften av moderatpolitikerna) motiverar 72 procent detta med den valfrihet LOV innebär för brukarna. I ett LOV-system väljer brukaren själv mellan de företag och kommunala utförare som uppfyller vissa kriterier.

Men politikerna anger också två andra motiv: LOV gynnar de små företagen; och LOV gynnar det lokala företagandet. Av de borgerliga politikerna är det dubbelt så många som anser att små företag är lämpliga att utföra vård och omsorg jämfört med andelen som anser att stora företag är lämpliga.

Av S-, V- och MP-politikerna är 40 procent beredda att släppa in privata aktörer i äldreomsorgen. 32 procent anser att små företag är lämpliga och bara fyra procent att stora är lämpliga.

Det är uppenbart att de politiker som värnar om valfriheten och mångfalden har börjat tvivla på att traditionell upphandling är en bra väg. Det är i så fall mycket beklagligt. Visserligen är LOV en utmärkt reform för att stärka valfriheten. Men när det gäller boenden är upphandlingar enligt LOU i praktiken en förutsättning för att mångfald ska uppstå i våra kommuner, i alla fall om det ska ske i någorlunda nutid. Utan mångfald blir det inte mycket till valfrihet.

Men för att de tveksamma politikerna ska våga upphandla igen måste metoderna att upphandla bli bättre.

1. För det första måste de kommunala upphandlarna organisera sina upphandlingar så att också små företag har chansen att vinna. Om bara stora enheter upphandlas är det bara de stora företagen som klarar kraven.

2. För det andra måste upphandlingarna på ett mycket bättre sätt inriktas mot kvalitet.

En möjlighet i båda fallen är upphandlingar till ett givet pris, där företagen ges stor frihet att i anbuden visa hur de vill använda resurserna för att uppnå bästa möjliga vård och omsorg. Detta ger mindre företag större chanser.

Men det fasta priset måste i så fall ge tillräckligt med utrymme för kvalitetsförbättringar. Om kommunen anger ett fast pris som redan är pressat lockar den inte fram några nya lösningar.

3. För det tredje: När valfriheten är högprioriterad måste kommunen börja se sina LOU-upphandlingar som ett led i utvecklingen av mångfalden. Den kommun som upphandlat alternativa utförare i sina äldreboenden måste se till att pensionärer och anhöriga har en reell möjlighet att välja mellan boendena. Det måste finnas redovisning av kvalitetsmätningar så att valen kan bli välgrundade, stöd för den som har svårt att välja på egen hand samt en viss överkapacitet så att det verkligen finns alternativ att välja mellan utan att behöva köa.

4. För det fjärde måste de större företagen tydligare visa varför de är viktiga. För precis som i andra branscher är blandningen av stora starka och små pigga företag det bästa för utvecklingen.

Det är i de små äldreomsorgsföretagen, inte minst i de relativt nya företagen, som många av innovationerna kommer till. De nya företagen startas som regel runt en ny idé om hur verksamheten kan bedrivas ännu bättre.

Men det är de stora företagen som kan föra innovationerna vidare. Till skillnad från de små företagen och alla offentliga utförare kan de stora företagen finnas i många kommuner, och därmed snabbt sprida goda idéer över hela landet.

Det finns ingen ursäkt för kvalitetsbrister i äldreomsorgen. Men bristerna beror varken på upphandlingsidén eller på förekomsten av stora företag. Skulle höstens mediedrev resultera i ett stopp för upphandlingar i kommunerna försvinner barnet med badvattnet. Utvecklingen mot mångfald kommer av sig, liksom möjligheterna till innovationer och jämförelser av kvalitet.

Men framför allt skulle den enskilda pensionärens möjlighet att bestämma om sitt liv hindras.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad på SvD Brännpunkt den 4 januari.

 

Av 16 äldreboenden i Gävle drivs 12 av kommunen, två av Carema Care och två av Förenade Care. I kommunens egen brukarundersökning får de privat drivna boendena lika höga betyg som kommunens egna. Kvaliteten verkar alltså vara likvärdig, oavsett vem som driver ett boende. Men mycket återstår när det gäller valfrihet för de äldre. I dag erbjuder kommunen inga valmöjligheter, utan man får vara glad om man får en plats när man behöver den.

Detta är inte vad Vårdföretagarna menar med valfrihet. Det måste finnas tillräckligt med platser för att de äldre ska ha några alternativ att välja på den dag de behöver flytta. Att flera olika aktörer tävlar om att få utföra vård och omsorg kan, om kommunen ser till att utnyttja möjligheten, utnyttjas som ett kraftfullt medel för att driva fram bättre kvalitet i verksamheten. Men då måste upphandlingarna utformas utifrån just kvalitetsmål, och inte bara handla om att få lägsta möjliga pris.

V-debattörerna talar om ägarkoncentration, men syftar troligen inte på den kommunala dominansen – att 85 procent av alla äldreboenden i Sverige drivs av kommunerna. Jag håller med om att det behövs fler aktörer inom omsorgen, inte färre. Kommunen kan bidra till detta genom att se till att också mindre företag får en chans att hävda sig i upphandlingarna, exempelvis genom att inte bara upphandla större enheter.

I artikeln talar debattörerna om hur viktigt det är med kontinuitet som en avgörande faktor för kvaliteten. Inom de kommuner som infört valfrihetssystem inom hemtjänsten (som Gävle ska göra till våren) är erfarenheterna av ökad konkurrens mellan olika utförare mycket goda. De privata hemtjänstföretagen har visat sig stå för högre kontinuitet och en större förmåga att tillmötesgå de äldres önskemål. Detta är en direkt följd av valfrihetssystemet, eftersom företagen vet att de måste anstränga sig för att göra kunderna nöjda, annars väljer de äldre någon annan.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef, Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Arbetarebladet den 2 januari

 

Vi ska inte acceptera kvalitetsbrister i någon form av äldreomsorg. Men höstens och vinterns mediedrev mot framför allt Carema Care har fått många att tro att bristande kvalitet har med driftsformen att göra. Att företag som behöver gå med vinst måste snåla in på omsorgen. De senaste månaderna har varje fall av misstänkt vanvård som kunnat kopplas till ett privat företag slagits upp stort i medierna.

Siffrorna från Socialstyrelsen talar ett annat språk. De verifierar det som i princip alla med inblick i svensk äldreomsorg hävdar att brister kan dyka upp överallt, oavsett vem som är utförare.

Mediedrevet har utan tvekan skadat förtroendet för privat driven vård och omsorg. Det säger företagen själva i en enkät som Vårdföretagarna genomförde i december. 74 procent av företagsledningarna bedömer att förtroendet minskat. Den främsta orsaken anses vara rapporterna om kvalitetsbrister, följd av debatten om riskkapitalbolag som ägare och deras skatteplanering.

Av de företag som är verksamma inom äldreomsorgen har hälften mött negativa reaktioner efter den senaste tidens mediedrev. 42 procent har fått kritiska frågor från brukare, anhöriga och allmänhet. 16 procent har fått kritiska signaler från kommunernas tjänstemän eller politiker och 14 procent har drabbats av en utebliven upphandling.

Det här är inga oväntade reaktioner. Det är klart att både anhöriga och ansvariga på kommunerna oroats av publiciteten. Det är heller inte så att de privata företagen tycker illa om att bli granskade.

Tvärt om, faktiskt. Av enkäten framgår att företagarna vill ha en nationell kvalitetsuppföljning och att större hänsyn ska tas till kvalitet och mindre till pris i upphandlingar. Våra medlemmar vet att de måste vara bättre än kommunen för att bli valda av brukarna, vinna upphandlingar och för att få full acceptans hos allmänheten. För att förtroendet för privat driven vård och omsorg ska öka igen måste kvaliteten hamna i fokus.

Detta ligger helt i linje med Vårdföretagarnas sedan länge framförda krav om en nationell kvalitetsmätning där resultaten redovisas för både kommunala och privata enheter. Först då blir det möjligt för kommunens utförare och de privata företagen att mäta sig med varandra. Det blir möjligt för beslutsfattarna att av-göra var någonstans de får bäst äldreomsorg för skattepengarna.

Men framför allt blir det möjligt för de äldre och deras anhöriga att göra ett bra val förutsatt att kommunerna bejakar valfriheten och utvecklar mångfalden i äldreomsorgen. Avslutningen av år 2011 var en deprimerande tid för alla med ett engagemang i svensk äldreomsorg. Men jag tror vi nu under 2012 kommer att se att detta vänds till något gott. Frågan hur vi kan säkra och höja kvaliteten kommer att vara i fokus. Vårdföretagarnas krav om en nationell kvalitetsmätning har goda möjligheter att bli verklighet.

Mediedrevet har utan tvekan skadat förtroendet för privat driven vård och omsorg. Det säger företagen själva i en enkät som Vårdföretagarna genomförde i december.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Enköpingsposten 2 januari.

Replik: Jimmy Runesson (LO) skriver i Skånskan den 5 december att han vill slå vakt om och utveckla en välfärd på alla områden som håller högsta kvalitet och där varje skattekrona används så effektivt som möjligt. Det låter ju bra, men hur ska det gå till?

Jimmy Runessons eget recept är att stoppa alla vinstdrivande företag från att verka inom välfärden. Detta trots att alla vet att verksamheter blir effektivare av att utsättas för konkurrens, och för att det ska uppstå konkurrens måste det finnas flera olika aktörer som vill vara med och konkurrera. Nej, säger Runesson – se bara på SNS-rapporten, som sade att man inte kunde se någon ökad effektivitet eller kvalitet.

Rapporten "Konkurrensens konsekvenser" konstaterade framför allt att det inte forskats så mycket på vad konkurrensutsättning av offentlig verksamhet lett till. Andra forskare, som Ola Mattison vid Lunds universitet, har visat att – i den mån det går att undersöka – konkurrensutsättning av kommunal verksamhet brukar leda till en besparing på mellan 5 och 50 procent med oförändrad kvalitet. Att kvaliteten skulle öka har däremot sällan varit målet med kommuners upphandlingar, utan syftet har för det mesta varit att pressa priset.

Hur gör man då för att höja kvaliteten? Ett beslut i en nämnd eller i en kommunstyrelse kan påverka förutsättningarna, genom att ge tillräckliga resurser och sätta upp regler, men det kan inte styra utfallet. Om de som organiserar och utför arbetet vet att de inte kommer att granskas eller ifrågasättas även om de gör ett ganska dåligt jobb finns risken att de inte anstränger sig mer än nödvändigt. Men om jag som ska ta del av vården eller omsorgen kan välja någon annan måste de göra sitt bästa för att varje patient eller vårdtagare ska bli nöjd.

Genom verklig konkurrens kan vi få en fortsatt utveckling av kvaliteten i vård och äldreomsorg. Se till exempel på det fria vårdvalet, där tillgängligheten har ökat med fler vårdcentraler, bättre öppettider, och nöjdare patienter. En motsvarande utveckling borde vara möjlig också inom äldreomsorgen. Självklart förutsätter det att kommunerna inte bara ser konkurrensen som ett sätt att spara, utan främst ser till att belöna god vård och nöjda omsorgstagare. Då kan vi få både effektivitet och kvalitet för våra skattekronor.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Skånskan 23 december

Replik: Thord Erasmie vill se fler stiftelser och icke vinstdrivande organisationer som alternativ inom äldreomsorgen. Det har vi ingenting emot. Vårdföretagarna representerar inte bara aktiebolag utan har också ideella vård- och omsorgsgivare som medlemmar.

Vårdföretagarna vill se lika villkor för alla utförare, oavsett om de är kommunala, vinstdrivna eller ideella. Just därför anser vi att kommunerna bör tänka efter när de upphandlar, så att också små utförare har chans att delta, exempelvis genom att man inte bara upphandlar stora enheter. Vård och omsorg bör heller inte upphandlas till lägsta pris, utan fokus ska ligga på kvalitet. Allför ofta ser politikerna upphandling som ett enkelt sätt att spara pengar i omsorgsbudgeten.

Valfriheten i äldreomsorgen är fortfarande mycket begränsad. I 190 av Sveriges 290 kommuner finns inga alternativ alls, utan den som behöver vård och omsorg är hänvisad till kommunens verksamhet. På många andra håll är det så stor brist på platser att ingen verklig valfrihet kan erbjudas.

De privata alternativ som finns får genomgående höga betyg i de kvalitetsmätningar som görs, men dessa mätningar är inte tillräckliga. Vi vill att det ska bli lättare att göra jämförelser. All äldreomsorg ska omfattas och resultaten ska redovisas tydligt och öppet, så att den som står inför ett val får relevant information.

För att fortsätta utveckla äldreomsorgen behövs en mångfald av utförare, inte bara kommunerna och några enstaka ideella alternativ. Valfrihet och konkurrens får inte bli tomma ord i debatten utan är potentiellt väldigt kraftfulla verktyg. Det gäller bara att använda dem på rätt sätt.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Hallands Nyheter den 23 december.

"Skandalerna kring vårdföretaget Carema fortsätter. Med ”Caremaspelet” ska de anställda lära sig spara pengar på de äldres vård.”

Så inleder Aftonbladet.se ännu en artikel om Carema Care och den påstådda jakten på snabba vinster i ett privat drivet äldreomsorgsföretag.

Det låter onekligen bestickande. Det vi läst på senare tid om Carema Care och dess ägare ger ju en tydlig bild av att företaget och dess ägare bokstavligen går över lik för att tjäna pengar. Vem blir då förvånad om ledningen tar till ett sällskapsspel för att hamra in besparingsdirektiven?

Men vänta nu – Aftonbladet publicerar också samtliga spelkort. Varje kort är ett påstående – ” Kan det bli bättre för en kund får vi inte vara rädda att prova något nytt”, till exempel. Handlar detta verkligen om en lömsk sparåtgärd?

Den här typen av spel har vi ju läst om tidigare. Men då har det varit spännande artiklar på tidningarnas Jobb & karriärsidor om moderna grepp för att stärka värdegrunden i organisationen. Samhall har spel om fördomar, Södertälje om motsättningar bland etniska grupper, SKL om etik i just äldreomsorg. Ofta består spelen av påståenden som diskuteras, och där spelledaren kan visa rött eller grönt kort beroende på hur diskussionen landar.

Nej, här har medierna haft alltför bråttom. I ett annat läge skulle Caremaspelet rent av vara en positiv nyhet om hur arbetsplatser arbetar konstruktivt med att rusta medarbetare i etik och moral.

Men när det gäller Carema Care färgas redaktionernas bedömning genast av det pågående drevet. Finns det något i storyn som kan styrka skurkbilden så publiceras det, utan tillstymmelse till eftertanke eller kritisk granskning.

Det här är inte det enda exemplet på bristande källkritik. Flera av de fall som medierna berättat om har visat sig vara enorma överdrifter eller rena skrönor.

• Kissblöjorna. Carema Care påstods väga blöjor för att återanvända dem och spara pengar. Senare erkänner bland andra DN (i en debattkommentar på Journalisten.se) att det rör sig om ett program för att prova ut effektiva inkontinensskydd, något som många andra äldreboenden också deltar i.
   
• Döden framför TV:n. En man påstods ha lämnats döende ensam i TV-rummet. Dokumentation visade att detta var ett påhitt, historien hade berättats av en person som inte var i tjänst vid tillfället. En av de få felaktigheterna i Carema-drevet som flera medier i efterhand rättat.
   
• Madrassen. En person påstods ha tvingats sova på en madrass på grund av sängbrist. Dokumentationen visade att madrassen var en uttrycklig önskan från den boende, något som noga stämts av med de anhöriga.

Just historien om madrassen är det exempel som används av den socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt när han ska förklara varför partiet vill ompröva kongressbeslutet att välfärdsföretag ska kunna dela ut vinst till ägarna som andra företag.

Alla larm om kvalitetsbrister i äldreomsorgen är inte grundlösa. Tyvärr. Jag befarar att de flesta bristerna aldrig når tidningsläsarna och TV-tittarna. När man talar med verksamma inom äldreomsorgen – privat som kommunalt driven – betonar alla att brister i bemanning och kompetens kan finnas överallt.

Men varför har alla grävande redaktioner samlats på just Carema Cares bakgård? Därför att bristerna där kan kopplas ihop med tämligen anonyma och påstått giriga och hänsynslösa ägare. Det är ett möjligt samband som kan förklaras i en tvåradig ingress.

Det kan man inte med en kommuns bristande kvalitetskontroll, eller dess oförmåga att säkra kvaliteten när vård och omsorg upphandlas.

Inte heller fixar medierna att förklara hur bemanningsproblemen och kompetensbristen hänger ihop med den låga statusen på omsorgsyrket. Den som gör att vi idag har 3000 sökande till gymnasiets omvårdnadsutbildning när det framtida behovet är minst sex gånger så stort. Och det är förstås alltför mycket begärt att medierna ska förklara hur deras egen skildring av äldreomsorgen som arbetsplats påverkar ungdomars vilja att söka sig till yrket.

Ännu svårare är det för nyhetsmediet att förmedla hur äldreomsorgsföretag vars enheter återfinns i toppen i kvalitetsmätningarna förmår att få ekonomin att gå ihop, när kommunala enheter längre ner på listan går med underskott. Bevisligen används inte skattepengarna på effektivaste sätt i dessa kommunala enheter.

Kanske en och annan redaktion så småningom försöker ta de här greppen. Jag vet att ett par av de stora har bildat särskilda grupper för bevakning av vård och omsorg. Skälen borde vara att både öka bevakningen och höja kompetensen hos dem som bevakar. Det är lovvärt.

Men tills dess kan vi bara hoppas att de Caremabevakande redaktionerna i fortsättningen ger sig lite mer tid till eftertanke.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad på Newsmill den 22 december

 

Hur kunde det bli så? Berättelsen är ju inte sann. Jo, visst väger man kissblöjor på Carema. Precis som på andra professionellt drivna äldreboenden i Sverige, kommunala som privat drivna. Blöjvägningen sker på initiativ av Hjälpmedelsinstitutet, som ägs av staten, kommunerna och landstingen. Syftet är att under den äldres första dygn i det nya hemmet pröva ut rätt inkontinensskydd, bland annat för att denne ska kunna sova ostört under natten. Ingenstans återanvänder man vägda blöjor, och inga pengar sparas. Metoden är dyrare än traditionella rutiner.

Skrönan om de återanvända kissblöjorna lever sitt eget liv, trots att alla i branschen vet att den inte är sann och många försök gjorts att upplysa redaktionerna om detta. I princip varje gång Dagens Nyheters ledarsida skrivit om äldreomsorgen de senaste veckorna har kissblöjorna nämnts. Inte ens Rapports prisade sjukvårdsreporter missar kissblöjorna i sina caremaingresser.

Det är fler Caremaskrönor som vandrar runt likt Råttan i pizzan-sägnerna. En handlar om den grekiske mannen, som flyttades till demensboendet och direkt rasade i vikt och började uppträda aggressivt. Klart att det var boendets fel tänkte alla – eftersom en viktig del av historien utelämnades. Den demente mannen flyttades direkt från sitt hem i Grekland till den svenska äldreomsorgen. Landsatt ensam i ett främmande land, med ovant klimat, obegripligt språk, annorlunda mat… Även utan en demenssjukdom skulle nog de flesta av oss riskera en depression i den situationen.

Mannen som lämnades att dö framför TVn i Falun hör till de skrönor som landets nyhetsredaktioner förmedlat. Dokumentationen visade att detta var fel, men också att ett brott mot patientsekretessen begåtts när den felaktiga uppgiften spreds.

Mannen som tvingades sova på en madrass på golvet på grund av sängbrist är också en skröna. Det var den boendes uttryckliga önskan som tillgodosetts, efter samråd med närstående. Ett etablerat äldreboende med ett givet antal platser har givetvis ingen brist på sängar. Just denna skröna kan få långtgående politiska konsekvenser, eftersom den verkar vara det bärande argumentet för Socialdemokraternas ändrade inställning till vinster i välfärdsföretag.

Håkan Juholt tar alla tillfällen att nämna madrassen, bland annat i intervjun i SVTs Agenda den 3 december.

Svensk äldreomsorg har kvalitetsbrister. Det krävs en landsomfattande mätning av kvaliteten i såväl privat driven som kommunal äldreomsorg. Resultatet måste göras tillgängligt för både blivande brukare, anhöriga, politiker och allmänhet. Det krävs en statushöjning av yrkena inom äldreomsorgen, så att det blir en självklar del av yrkesetiken att larma om och åtgärda brister som kan leda till vanvård.

Det krävs också en journalistik som tar äldreomsorgen på allvar. För somliga av de larm som hörs i dag bygger tyvärr inte på skrönor. Det kommer också i framtiden att uppstå situationer då larmet av nöd måste gå via medierna. Medierna har en central roll i kvalitetsgranskningen, i att avslöja de brister och övergrepp som andra inte ser. En roll som vissa journalister och redaktioner under stundom klarar utmärkt, det vill jag understryka.

Men var har dessa journalister varit de senaste månaderna? Hur kommer det sig att den kritiska källgranskningen så ofta uteblir när det gäller skandalhistorier från äldreomsorgen?

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Journalisten den 14 dec.

Nu utsträcks valfriheten för patienterna från primärvården till att också omfatta specialistvården. Det är bra, men problemet är att det endast gäller de patienter som bor i vissa delar av landet medan andra inte omfattas alls. I många landsting väljer de politiska majoriteterna att inte utveckla valfriheten för patienterna. Landstingspolitikernas intresse om den egna makten och inflytande tenderar att gå före patienternas. Det kommer sannolikt att bli nödvändigt för regeringen att välja sida.

Vårdföretagarna har i en rapport som kommer ut i dagarna granskat utvecklingen av valfriheten inom vårdvalen och resultatet lämnar en del övrigt att önska.

2010 infördes obligatoriskt vårdval i primärvården i hela landet enligt lagen om valfrihet (LOV). Det har inneburit fler vårdcentraler, bättre öppettider och ofta trevligare bemötande. Men det skiljer sig mellan landstingen och ur ett patientperspektiv är det orimligt att utbudet av vård skiljer sig åt beroende på vilken sida en landstingsgräns man bor. Idag skapar olikheterna i regelverken och ersättningssystemen i vårdvalen en ojämlik vård.

Nästa steg för regeringen var att också göra det möjligt att få välja utförare av specialistvård i öppenvården. Redan nu, visar den enkät som finns i Vårdföretagarnas rapport, att det finns betydande skillnader mellan landstingen i utvecklingen av specialistvårdvalen. Av de tretton landsting som svarat på enkäten säger sju att de för tillfället inte har för avsikt att gå vidare med vårdval i den öppna specialistvården. Inte något av de åtta landsting som avstått från att svara på enkäten har något vårdval inom specialistvården.

För att införa specialistvårdval tillsatte socialministern en utredning om hur det skulle gå till. Utredaren kom för två år sedan med ett förslag till lösning som innebar att staten skulle ta ansvar för en kvalitetssäkring med gemensamma krav och villkor för de vårdgivare inom den öppna specialistvården som ville etablera sig någonstans i landet.

Under remissbehandlingen var kritiken stark, i synnerhet från landstingen. Göran Hägglund och regeringen valde att gå landstingen till mötes och helt avstå från lagreglering när det gäller landstingens ansvar att tillhandahålla specialister i den öppna vården för alla medborgare i hela landet. Istället satsar nu regeringen några hundra miljoner i stimulansmedel de kommande åren. De landsting som inrättar vårdval med rätt för sina medborgare att välja vårdgivare inom olika vårdspecialiteter kan få del av stimulansmedlen. De landsting som avstår från att ta del av stimulansmedlen kan sitta lugnt i båten.

Stockholms läns landsting har kommit absolut längst i utvecklingen av specialistvårdvalen. Där har man valt att göra ett eget vårdval för varje specialitet och med en ersättning till vårdgivarna som bygger på styckepris. Hittills har sjutton vårdval införts och tretton ytterligare är på gång. Men gemensam kvalitetssäkring saknas.

Region Halland som också ligger långt framme i planeringen av vårdval i specialistvården, har valt att ta ett samlat grepp och startat ett ambitiöst utvecklingsarbete inför införandet av det man kallar Vårdval Halland Plus. Avsikten är att skapa en bred delaktighet i förändringsprocessen. Tanken är att starta införandet successivt efter beslut om modellen i mars 2012. Men lösningarna är fortfarande höljda i dunkel.

Denna utveckling leder tveklöst till att det kommer att dröja länge innan alla medborgare i Sverige får tillgång till specialister i ett vårdval. Det innebär en accentuerad ojämn tillgång till specialister i landet och därmed en mer ojämlik vård.

Vårdgivarna själva vill bli granskade och uppföljda. De vill kunna redovisa sin kvalitet på ett enhetligt sätt, oavsett var i landet de verkar. Olika krav och regler, knappast några kvalitetskrav, varierande IT-system, olika ersättningar och ibland inte möjlighet att över huvud taget verka i vissa landsting skapar orättvisa och är ett resursslöseri.

Regeringen måste våga sätta ner foten. Antingen fortsätter man att välja samma sida som landstingen eller aviserar man en nationell lagstiftning som ger alla patienter oavsett bostadsort en framtida möjlighet att även kunna välja läkare i den öppna specialistvården med gemensamma kvalitetskriterier. Det går inte att springa ifrån sitt politiska ansvar!

Ulf Öfverberg, näringspolitisk expert, Vårdföretagarna

Lil Ljunggren Lönnberg, Rådhusgruppen City, fd statssekreterare (S)

Artikeln tidigare publicerad i SvD Brännpunkt.

Debatten om hur välfärden ska utformas handlar allt mindre om konstruktiva förslag och allt mer om att koppla samman vissa begrepp, som vinst, valfrihet och konkurrens med misslyckanden och problem. Men hur många av kritikerna tror att människor i dag skulle acceptera alternativet – byråkrati, likriktning och kommunala monopol?

De senaste decennierna har den offentligt finansierade verksamheten förändrats på många sätt. Fler utförare har tillkommit och på område efter område har medborgarna själva fått ett mycket större inflytande över sin vardag, i stort och smått. Att vanliga människor, oavsett inkomst, kontakter eller familjebakgrund, numera självklart förväntar sig att kunna ha påverka sin vård, omsorg och skola är en enorm vinst för hela samhället. Det är en av de största jämlikhetsreformerna vi upplevt de senaste decennierna och den har i grunden förändrat Sverige.

Tyvärr fungerar inte alltid valfriheten som den ska. Men då måste vi ta reda på orsaken och rätta till felet. Det är inte samma sak som att underkänna hela tanken med att människor själva ska få styra över sina liv.

Thord Erasmie skriver i Hallands Nyheter den 2 december att valfrihet och konkurrens inom vård och skola bara är tomma slagord. ”Har kommunen sålt ut vården finns ingen annan vårdgivare” hävdar han. Men ingen svensk kommun har upphandlat all sin äldreomsorg, utan det vanligaste är fortfarande att kommunen bedriver alla eller nästan alla sina vård- och omsorgsboenden i egen regi. I många kommuner är kommunen enda utförare, och totalt sett utgör andelen privat drivna boenden endast cirka 15 procent.

Även om möjligheten att välja vem som ska utföra hemtjänsten – och att välja bort någon man inte är nöjd med – nu sprids till allt fler, tack vare Lagen om valfrihet (LOV), ser det sämre ut inom vård- och omsorgsboenden för äldre och demenssjuka. Där är valfriheten mycket lägre, eftersom det oftast inte finns så många utförare, men framför allt för att det råder en ständig brist på platser. För att verklig valfrihet ska råda måste den äldre som är på väg att flytta in ha flera boenden att välja på.

Erasmie lyfter problemet med att många äldre inte klarar att välja. De flesta har dock en anhörig eller god man som kan hjälpa dem att undersöka vilka alternativ som finns och se till den äldres intressen. Jag är övertygad om att den som har ett personligt engagemang i mitt välbefinnande, kanske en familjemedlem eller annan närstående, någon som känner mig och vet vad jag tycker om och inte tycker om, kommer att sköta den uppgiften mycket bättre än en tjänsteman eller politiker som jag aldrig har träffat.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Halland Nyheter den 10 december 2011.
 

I äldreomsorgen möter vi dagligen fantastiska människor, möten som hela tiden utvecklar oss. Vi kan göra vardagen bättre för den som befinner sig i en svår situation eller som är ensam. Ingen dag är den andra lik. Alla är fyllda med utmaningar. Det här är världens viktigaste jobb.

Äldreomsorgen har fått ett mycket stort utrymme i massmedierna de senaste veckorna. Den bild som ges är allt annat är positiv. Missförstå oss inte. Vanvård och missförhållanden måste avslöjas. Det får aldrig hända att en äldre person som är beroende av omvårdnad för att kunna leva bra de sista åren av livet vansköts eller möts av förakt av personalen.

Men massmediernas bild av äldreomsorgen är inte rättvis. Vi - Mattias och Mikael - har samma bakgrund till vårt yrkesval. Vi började utbilda oss med inriktning mot räddningstjänst. Det verkade häftigt, tyckte vi. Men efterhand insåg vi att det häftiga var något helt annat. Det var som undersköterskor vi kunde göra skillnad för människor.

Mediernas bild visar något annat. När de negativa nyheterna inte vägs upp med skildringar av vård som fungerar bra - så som det gör för det mesta - späs problemen på. De äldre blir väldigt otrygga när de hör om missförhållanden. Oron ökar givetvis också hos anhöriga. Anställda blir ledsna även om de själva vet att de gör ett bra jobb.

Ungdomar som inte fått någon annan inblick i äldreomsorgen får bilden av en arbetsplats fylld av elände och lidande. Problemet att locka unga till omsorgsyrket är redan akut. För 30 år sedan, läsåret 1980/81, sökte 18 281 ungdomar till gymnasiets omvårdnadsutbildning. Läsåret 2009/2010 sökte en sjättedel så många, 3 041, motsvarande utbildning.

Vi är övertygade om att denna trend kan vändas. Och här kan faktiskt de medier vi kritiserat spela en nyckelroll. Vi föreslår följande: Börja med att rapportera från alla de fina och väl fungerande äldreboendena som finns överallt i landet. Skildra de professionella inom äldreomsorgen.

Yrket är krävande och utmanande på ett sätt som allmänheten inte känner till. Det är ett yrke som kräver hög etik, i samma grad som inom sjukvården. Se sedan till att fånga allt detta i en dokusåpa. Både sjukhus, förlossningsavdelningar och räddningstjänst har fått utrymme i TV-serier som spelar stor roll för hur arbetsplatserna och de anställda uppfattas av omvärlden. Vi lovar att äldreomsorgen är minst lika fylld av dramatik, känslor, historier och humor som någon av dessa serier.

Mattias Nilsson, undersköterska i äldreomsorgen silvermedaljör i yrkesVM 
Mikael Eriksson, undersköterska i äldreomsorgen silvermedaljör i yrkesVM
Håkan Tenelius, näringspolitisk chef  Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Hela Gotland den 2 december.

Den nyligen publicerade Jobbhälsobarometern för 2011 som genomförs av Svensk Företagshälsovård och Svenskt Kvalitetsindex och sammanställs av Vårdföretagarna visar att de anställda i privat driven vård och omsorg är mer nöjda än de som arbetar i kommuner och landsting på en rad väsentliga områden som har att göra med förhållanden på arbetet att göra. Anställda i kommuner och landsting är också mer nöjda på nästan samtliga områden jämfört med föregående års undersökning.

Privat anställda anser bland annat i högre grad att de kan påverka hur arbetsuppgifterna ska genomföras och är mer nöjda med den fysiska arbetsmiljön. Anställda i privata verksamheter tycker också i högre grad att deras lön står i rimlig proportion till den utförda insatsen. 40 procent av de anställda anser detta jämfört med 24 respektive 19 procent i kommuner och landsting.

Synen på ledningens förmåga att leda verksamheten skiljer sig också åt. 41 procent av de privat anställda anser att denna är god jämfört med 24 procent för kommuner respektive landsting. Även ledningens förmåga att kommunicera och informera de anställda skiljer sig. Inom landstingen och kommunerna anser 30 respektive 26 procent att ledningen sköter detta på ett tillfredställande sätt jämfört med 45 procent av de privat anställda.

Självklart finns det förbättringsområden både hos de privata och offentliga verksamheterna. Men mest anmärkningsvärt är att privat anställda inte känner sig lika motiverade i sitt arbete som sina kollegor i kommuner och landsting. Detta trots att de är mer nöjda med löner, ledarskap, arbetsmiljö och så vidare. Dessutom är anställda i kommuner mindre motiverade än anställda i landsting. På frågan om du känner dig motiverad i ditt arbete svarar 64 procent ja hos privata vårdgivare jämfört med 70 procent i kommuner och 79 procent i landsting.

En slutsats av det är att det är statusen och den bild som förmedlas av yrkena i media och samhället som är boven i dramat. I skenet av den negativa uppmärksamhet som riktats mot äldreomsorgen den senaste tiden och framförallt den privat drivna är det nog många anställda som känner sig ifrågasatta i sitt yrkesval. Vi har nu alla ett gemensamt ansvar att bidra till att förmedla en mer nyanserad bild av hur det är att arbeta i såväl privat som offentligt driven omsorg.

Statusen på yrkena måste höjas så att de anställda får sin yrkesstolthet tillbaka. Och då är det bra att det finns flera olika sorters arbetsgivare som kan bidra i utvecklingen för de anställda. Om vi ska kunna möta de utmaningar vi står inför med brist på arbetskraft inom äldreomsorgen är det viktigt att förmedla det positiva som en mångfald av arbetsgivare för med sig.

Katarina Storm Åsell, näringspolitisk expert Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Kommunalarbetaren den 25 november

 

De senaste decennierna har kommuner och landsting allt mer insett att det går att få ut mer för skattepengarna om man låter privata företag verka också på den offentliga marknaden. Genom att upphandla tjänster och produkter i konkurrens får man en bättre effektivitet än om samma verksamhet ska bedrivas i egen regi. Men för att det ska fungera gäller det att den som upphandlar vet vilka krav som ska ställas och kan bedöma kvaliteten på det som företagen levererar. Det blir ännu viktigare när brukarna - de som ska få nytta av tjänsten som kommunen betalar för - är äldre, svaga och sjuka som inte alltid själva har så stor möjlighet att framföra synpunkter och klagomål.

Brister i upphandling och kvalitetskontroll är en viktig del av förklaringen till att vissa vård- och omsorgsboenden har misslyckats med att ge de boende vad de behöver. Genom att inte kräva rätt saker, eller inte kontrollera att man verkligen får det man har betalat för, har kommunen låtit verksamheter fortsätta, trots allvarliga problem. Självklart har också företagen, som inte lyckats säkra kvaliteten, ett ansvar. Det ansvaret delas av alla som har haft möjlighet att ingripa, från den enskilda undersköterskan och arbetsledaren till verksamhetschefen och ända upp till den högsta ledningen.

Men att ett företag misslyckas betyder inte att alla företag är dåliga. Ett stort företag kan vara välfungerande generellt sett, men ha vissa enheter som lyckas sämre. Många anhöriga hos olika privata vårdgivare vittnar nu också om att deras gamla föräldrar faktiskt får en god omsorg och uppskattar sina boenden. Stockholms stad - där de senaste problemen uppdagats - gjorde förra året en brukarundersökning, där 78 procent av de boende sade att de var nöjda, och 90 procent kände sig trygga. Om man jämförde resultaten för kommunala och privat drivna boenden var de äldre mer nöjda på de privata hemmen. De medicinskt ansvariga sjuksköterskornas riksförening (MAS) har också nyligen påpekat att privat drivna vård- och omsorgsboenden inte är sämre än kommunernas.

Den generella synen på gamla människor som behöver vård och omsorg har förändrats mycket de senaste åren, från en ganska omänsklig attityd, där man talade om "vårdpaket" på långvården, där du inte ens fick ett eget rum, till dagens inställning, att alla - också äldre - är individer som ska bemötas med respekt och kunna få ett glas vin till middagen om de vill. Vi ställer allt högre krav på kvalitet och etik, och det är givetvis helt rätt.

Drivande bakom utvecklingen är ofta privata företag, som kommer med nya idéer och tankar kring hur man ska ordna äldreomsorgen. Sakta men säkert ser vi en ökad variation bland äldreboenden. På vissa ställen kan man ta med sig sitt husdjur, på andra garanteras personer som kommer från ett visst land att få kommunicera på sitt modersmål och äta den mat de är vana vid. Genom en mångfald av olika utförare som utifrån sitt engagemang och sina olika filosofier ökar möjligheten för var och en att hitta ett boende de kan trivas med och behöver. Mångfalden innebär också att utförare kan lära av varandra - och att vårdanställda får fler arbetsgivare att välja mellan.

Varje fall av vanvård är djupt tragiskt. Men det vore än mer tragiskt om debatten om vanvården ledde till hinder för företagande inom vård och omsorg. Det skulle hindra den kvalitetsutveckling som är så nödvändig.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad på Newsmill

Som en följd av de brister som rapporterats har entreprenad-upphandlingar återigen diskuterats. Samtidigt som det har rapporterats om oacceptabla förhållanden konstaterar kommunens ansvariga tjänstemän att entreprenören har levt upp till de hårda fakta som reglerats i avtalen. Detta väcker självfallet både oro och frågor. Hur kan kommunen garantera de äldres trygghet? Vad kan kommunen göra för att komma till rätta med kvalitetsbrister?

Jag menar att ett problem är att kommunernas avtal inte är riggade så att de fångar upp uppenbara kvalitetsbrister men ändå missar viktiga och mjuka värden som bemötande. Om kommunerna istället hade reglerat hur avtalen ska följas upp och inte bara vad, så hade de haft större utrymme att hålla entreprenörer ansvariga för att vidta åtgärder när missförhållanden uppstår.

Gemensamt för fall då vanvård eller andra missförhållanden avslöjats, är ofta att problemen har pågått under en längre tid. Den återkommande frågan man ställer sig blir: ”Hur kunde det få pågå så länge utan att någon gjorde något?”

Svaret på frågan om varför missförhållanden uppstår och får fortgå är aldrig enkelt, och kan vara smärtsamt att ta till sig. Det kan ibland vara så att personalen har försökt att framföra sina synpunkter, men inte fått respons. Andra gånger kan problemet vara att anställda och chefer inte känner ansvar för helheten. Man lutar sig mot hårda fakta, regler, rutiner och avtal. Men det är de människor som arbetar i verksamheten – som har möjlighet att upptäcka, påtala och åtgärda problem. Jag menar därför att vi också måste ha upphandlingar och uppföljningssystem som stödjer att personal och chefer tar ett helhetsansvar och också beaktar både mjuka och hårda värden. Självfallet måste också var och en ta sitt professionella ansvar.

Visst vill jag, som privat vårdgivare, att kommunens avtalsuppföljning ska vara förutsägbar och rättssäker. Men jag instämmer samtidigt med SKL:s Göran Stiernstedt när han konstaterar att det kan räcka med 30 sekunder för att se om något är galet i en verksamhet. Självfallet använder jag som vårdgivare den informationen i mitt kvalitetsarbete. Både privata och kommunala vårdgivare har redan i dag ansvar för att det finns rutiner för att säkerställa att både bemanningen och personalens kompetens överensstämmer med kundernas behov.

Kanske kan fler oberoende inspektioner bidra till att bredda diskussionen om vad ”tjänsten” äldreomsorg ska innehålla? För mig är det uppenbart att vi behöver en bredare definition av vad som ingår i tjänsten äldreomsorg än vad som nu upphandlas. Vi måste också erkänna risken för och agera utifrån att hänsyn till budgeten eller lojalitet med den egna förvaltningen kan påverka kommunens bedömning när de följer upp verksamhet som de själva handlat upp.

Som branschföreträdare vill jag framhålla att det i första hand är professionen som har ansvar för att definiera tjänstens innehåll. Vi som är professionella i äldreomsorgen behöver vara med och definiera vad som är ”tjänsten” äldreomsorg. Detta kan inte vara en uppgift enbart för kommunens avtalsjurister. Själv har jag ett bredare perspektiv på vad som är kvalitet än vad som vanligen regleras i kommunernas avtal och deltar gärna i diskussionen som ordförande i branschrådet för äldreomsorg.

Siv Nordqvist, ordförande i bransch Äldreomsorg inom Vårdföretagarna.

Artikeln tidigare publicerad i Dagens Samhälle den 9 november.

Låt oss först av allt konstatera att de allra flesta som bor i vård- och omsorgsboenden faktiskt får en omsorg av god kvalitet. Stockholms stads brukarundersökning från 2010 visar att 78 procent av de äldre är nöjda med sitt boende. De privata utförarna får ett något bättre resultat, men en majoritet av brukarna är nöjda oavsett driftsform.

Men det finns också vård- och omsorgsboenden där kvaliteten är långt ifrån tillräcklig. Vi har sett tv-reportage om demenssjuka som låsts in utan möjlighet att kalla på hjälp och läst om äldre som vanvårdats eller fallit sedan de lämnats utan uppsikt och om personal som inte har haft tillgång till grundläggande hygienartiklar.

Kristdemokraterna och Vårdföretagarna är överens om att mångfald och möjlighet för brukarna att välja mellan olika alternativ är mycket viktigt. Konkurrens mellan olika utförare bidrar till kvaliteten. Samtidigt måste vi inse att det är få som har kraften att bryta upp och flytta från ett boende där man inte trivs för att prova ett annat alternativ. Därför måste varje vård- och omsorgsboende erbjuda en god omsorg.

Det krävs därmed insatser som förmår att lyfta all omsorg, oavsett driftsform:

Det är möjligt att den initiala prövningen ska ske först när verksamheten startats – det är då det går att upptäcka brister. Vår poäng är att samma hårda krav måste ställas på offentligt driven verksamhet som på privat.

• Kraven på tillstånd måste bli lika för både kommunal och privat omsorg. I dag krävs tillstånd för en privat aktör som vill starta ett särskilt boende. Tanken är att de grundläggande förutsättningarna för god kvalitet ska vara på plats innan verksamheten startar. Men för kommunala boenden gäller inte detta. I praktiken är det upp till den egna förvaltningen att bestämma hur verksamheten ska utformas. Det riskerar att leda till att kommunala verksamheter startas och drivs med alltför dåliga förutsättningar.
   
• Tillsynen måste bli effektivare. Det gäller både den som staten och kommunen svarar för. Den statliga tillsynen måste fungera som en nationell oberoende granskning som redovisas öppet och gör jämförelser möjliga för både beslutsfattare och allmänheten. I många kommuner är det samma instans, ibland samma person, som ansvarar för både den kommunala driften och uppföljningen av kvaliteten. Då är inte tillsynen oberoende. Risken är uppenbar att uppdagade problem slätas över.
   
• Upphandlingarna måste bli bättre. Det är uppenbart att många upphandlingar inte lett till den kvalitet som var syftet. Här måste både de upphandlande kommunerna och de utförare som upphandlas ta ett större ansvar. Dels gäller det att båda parter tar ansvar för att ett avtal verkligen kan omsättas i praktiken. Syns det redan i avtalet att bemanningen är i underkant måste det justeras. Dels måste vi hitta bättre kvalitetskriterier så att anbudsgivarna verkligen stimuleras att utveckla kvaliteten.
   
• Alla verksamma i omsorgen måste ta ansvar för att missförhållanden uppdagas och rättas till. Det gäller såväl chefer som de som arbetar närmast brukarna. Lagen är mycket tydlig om de anställdas skyldigheter. Den som slår larm och som ser till att problemen blir lösta sköter sitt jobb professionellt och etiskt. Den som med öppna ögon låter vanvård passera ska inte ha jobbet kvar.

Ewa Samuelsson (KD), biträdande socialborgarråd i Stockholm och före detta äldreborgarråd

Göran Fredriksson, styrelseordförande Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Aftonbladet den 8 november.
 

Den oberoende forskningen är omistlig för välfärdens och inte minst vårdens utveckling. Bakom de senaste decenniernas framsteg står innovationer som kanske inte hade sett dagens ljus om forskningen dikterats av landstingspolitiker eller företagsledningar.

Därför får inte den något överhettade SNS-debatten få till följd att viktig forskning kommer av sig. En central slutsats i antologin är att det finns för lite forskning kring hur valfriheten påverkat kvaliteten i till exempel vården.

I dag kan patIenter välja vårdcentral. Det är nog få patienter som anser att valet står mellan privat och offentlig drift. Däremot vet vi att väntetid, bemötande ochtilltro till vårdgivarens kvalitet är viktigt för valet vårdcentraler är minst lika nöjda med kvaliteten som de vid offentligt drivna. Både Svenskt kvalitetsindex och den nationella patientenkäten visar att enskilt driven primärvård uppskattas mer än den offentliga inom samtliga undersökta områden.

Men vi behöver en betydligt bättre utvärdering av både offentlig och privat driven vård, också när det gäller behandlingsresultat och resursutnyttjande. Här har den oberoende forskningen en viktig uppgift.

Har konkurrensen främjat innovationer? De flesta som startar nya vårdföretag har ett förflutet i offentlig sektor. De har en idé som de inte fått chansen att förverkliga tidigare. Har dessa idéer berikat vården och välfärden? Det är vi rätt säkra på.

Men mer forskning på området skulle inte bara kunna bekräfta detta, utan också hitta effektivare vägar att sprida framgångsrecepten.

Även om konkurrens och valfrihet stärker välfärden kan det finnas negativa effekter av valfrihetssystemen. I dag utvecklar landstingen egna valfrihetssystem där regler och omfattning skiljer sig åt. Leder det till att vården blir mindre jämlik? Och hur kan man underlätta för de grupper som av något skäl har svårare än andra att utnyttja valfriheten?

Det behövs forskning för att både klarlägga problemen och hitta lösningarna det är Inte vårt ansvar att tala om hur forskningen ska bedrivas. Men vi som företagsledare och våra företag måste så långt vi kan underlätta den. Våra företag tar redan i dag ett ansvar för finansieringen av forskningen, det måste vi fortsätta med. Och självklart kommer även kritiska resultat att hanteras på ett konstruktivt sätt.

Carola Lemne, vd och koncernchef i Praktikertjanst
Peter Seger, vd Sophiahemmet
Per båtelson, vd i Global Health Partner
Stanley Brodén, koncernchef Aleris
Thomas Berglund, vd och koncernchef Capio

Artikeln tidigare publicerad i Dagens Medicin den 2 november

Med de valfrihetssystem som införts inom primärvården och inom äldreomsorgen runt om i landet är patienterna de stora vinnarna. Det finns dock fortfarande brister när det gäller den fria konkurrensen vilket riskerar att på sikt underminera de positiva effekterna av reformen. Det gäller i synnerhet om de verksamheter som går med underskott, därför att de väljs bort av patienterna, får mångmiljonstöd för en verksamhet som inte efterfrågas.

Landstingsfullmäktige i Gävleborg beslutade den 26 oktober om ett tilläggsanslag till Hälso- och Sjukvården i mångmiljonklassen. Det totala prognostiserade underskottet är idag –108 miljoner kronor för Hälso-och sjukvården, vilket innebär att de 60 miljoner kronor som skjuts till inte räcker.

Om pengarna även ska gå till division primärvård, med ett budgeterat underskott på över 20 miljoner kronor, kommer Landstingsstyrelsen att besluta framgent.
Ett sådant beslut är helt i strid med intentionerna i lagen om valfrihetssystem där konkurrensneutralitet ska råda mellan vårdutövarna. Primärvårdens egna verksamheter tillförs över 20 miljoner kronor för att täcka sitt underskott och detta görs genom att tillföra extra skattemedel. Det är inte rimligt ur konkurrensneutralitetssynpunkt.

Om primärvården skall tillföras nya resurser så bör de privata vårdaktörerna kompenseras proportionellt. Allt annat sätter konkurrensen helt ur spel.
Det är heller inte rimligt utifrån ett ekonomiskt perspektiv av ansvarstagande.

De verksamheter i den offentliga vården som går med underskott gör det av olika anledningar, bristande effektivitet kan vara en av flera orsaker.

Privata vårdgivare får aldrig motsvarande möjlighet till kompensation för underskott. Där är kraven på att verksamheten ska gå runt ekonomiskt med en hög kvalitet stora.

Det pågår en granskning av de olika utifrån just konkurrensneutraliteten, efter att de införts, av Konkurrensverket på regeringens uppdrag. Konkurrensverket skall rapportera till regeringen i början av nästa år.

Vi inom branschen ser det som nödvändigt att gå vidare med detta till regeringen och konkurrensverket som ett tydligt exempel på hur konkurrensen sätt ur spel, om Landstingsstyrelsen skjuter till pengar till division primärvård för att kompensera underskottet.

Dagens lagstiftning måste anpassas till en verklighet som präglas av en mångfald av utförare, såväl privata, ideella som offentliga.

Vi behöver därför:

• Sanktionsmöjligheter som bör införas när kommuner och landsting inte behandlar alla vårdgivare konkurrensneutralt. 
   
• Nationell årlig uppföljning av konkurrensneutraliteten inom vården och omsorgen. 
   
• Starkare kvalitetskontroll av offentliga såväl som privata vårdgivare. 
   

Ulf Öfverberg, näringspolitisk expert Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Gefle Dagblad den 28 oktober.

Han påstår att vissa patienter köper sig förbi köer, och att andra inte får den vård de behöver, för att de "kostar mer än de smakar". "Det enda en privat vårdgivare eftersträvar är ekonomisk vinst" skriver han också. Många myter florerar om privat organiserad vård, men att en landstingspolitiker och läkare har missförstått så mycket av hur den gemensamt finansierade vården fungerar är häpnadsväckande.

Han hävdar vidare att privata vårdgivare "lämnar patienter med kroniska sjukdomar och socialmedicinska bekymmer därhän". Menar Daniel Svedin verkligen att det är så hans kolleger på privata vårdmottagningar arbetar? Tror han inte att de läkare, sjuksköterskor och andra som är anställda på dessa mottagningar också vill göra ett bra jobb?

Det är svårt att förstå vilken verklighet det är som Daniel Svedin beskriver. Det fria vårdvalet, som han kritiserar, har införts för att alla, oavsett inkomst, kontakter eller bostadsadress, ska kunna få större inflytande över den vård de får. Det har bland annat lett till att nästan 300 nya vårdmottagningar har etablerats runt om i landet de senaste två åren. I Dalarna finns nu privata vårdcentraler i Falun, Borlänge och Hedemora. De är öppna för var och en som vill lista sig hos dem, på samma villkor som landstingets egna mottagningar, och de tar givetvis ut samma patientavgifter.

Debattören håller fram Stockholm som avskräckande exempel. I Stockholms läns landsting har antalet nya mottagningar sedan januari 2010 blivit 76 fler, till glädje för de boende både i centrum, i förorterna och i kranskommunerna. Enligt Karolinska Institutets utvärdering av Vårdval Stockholm inom husläkarverksamheten har kostnadsutvecklingen varit under kontroll, samtidigt som antalet läkarbesök har ökat med 3 procent. Patienter i socioekonomiskt utsatta områden har stått för en ökad andel av vårdutnyttjandet. Samtliga åldersgrupper har också kunnat dra nytta av vårdens ökade produktion.

Daniel Svedin kritiserar det han kallar "produktionssjukvården" för att ta emot så många patienter som möjligt på kortast möjliga tid. Samtidigt medger han att det leder till kortare köer. Han påstår att patienterna känner sig som "objekt vars behov ingen vill se". I själva verket väljer allt fler av patienterna privata vårdgivare, och är mer nöjda med den vård de får. Det framgår exempelvis av den nationella patientenkäten, genomförd av Sveriges Kommuner och Landsting, där 17 av de 20 vårdcentraler som fick högst betyg visade sig vara privat drivna.

Han påstår till sist att personalen är stressad och inte mår bra i Stockholm. Enligt SCB:s senaste siffror är sjukskrivningssiffrorna för personal inom vården nästan exakt lika för Dalarna respektive Stockholm. Och i båda landstingen var det en större andel som sjukskrev sig hos offentliga arbetsgivare än hos privata.

Ulf Öfverberg, näringspolitisk expert Vårdföretagarna
 

Artikeln tidigare publicerad i Dala-Demokraten den 29 oktober.

Frågan är varför möjligheten att påverka sin vardag för dem som har förmåga och vilja att göra ett val ska begränsas av att det finns andra som inte har samma kapacitet. Är inte äldres rätt att styra över vem som ska hjälpa dem med så privata saker som att äta, tvätta sig, eller klä sig värd något alls, även om en del kan ha svårt att uttrycka sin önskan? Många äldre har ju också anhöriga som kan hjälpa till att bedöma den hjälp som erbjuds, och som tack vare möjligheten att välja – och inte minst välja bort det som inte fungerar – äntligen kan göra något konkret för att påverka att deras gamla mamma eller pappa får det omhändertagande de behöver.

Att en passiv listning – för dem som inte själva gör ett val – bör fördelas lika mellan de olika utförarna kallar Säwén för ”tvångsförflyttning” från den kommunala omsorgen. Är det inte ett väl ironiskt ordval för att komma från någon som i själva verket vill tvinga in alla i samma mall?

Säwén kritiserar också våra varningar om att många kommuner i samband med införandet av Lagen om Valfrihet (LOV) passar på att försöka spara pengar, genom att sätta ersättningen till LOV-företagen så lågt att det inte går att klara sig på den. Denna varning är inte en kritik mot LOV-reformen i sig. Men alla de – oftast kvinnor – som tack vare reformen ser en möjlighet att starta egen verksamhet har fortfarande rätt att kunna arbeta under rimliga villkor. Det är inte hållbart att dessa småföretagare ska behöva låna ut av sina privata besparingar till företaget varje månad för att kunna betala avtalsenliga löner till sin personal.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef, Vårdföretagarna

Inga-Kari Fryklund, förbundsdirektör, Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Dagbladet den 28 oktober. Läs Svante Säwéns tidigare ledare här.  

Detta är förstås bara exempel på utvecklingsbehov i den kommunala hemtjänsten som skulle kunna mötas av nytänkande entreprenörer. Så har det inte blivit. Bidragande har varit att det har setts som ett självändamål att främja ny- och småföretagande på LOV-marknaden och försvåra för stora företag. Mindre känt är att små företag redan är i överväldigande majoritet i äldreomsorgsbranschen. Särskilt tydligt är detta på hemtjänstmarknaden där företag kan etablera sig utan större investeringar, men det gäller faktiskt också för särskilt boende. Med införandet av LOV har denna utveckling förstärkts ytterligare.

En vanlig uppfattning är att små företag är att föredra framför stora. Senast var det SNS som i en antologi närmast beklagade att stora aktörer har etablerat sig på äldreomsorgsmarknaden. Vår erfarenhet är istället att små och stora företag behöver varandra.

Vårdföretagarnas medlemmar har ofta valt att arbeta i den privata sektorn för att de vill förverkliga en idé och utveckla äldreomsorgen till det bättre. De har sett behov av nya arbetssätt som äldre personer också vill ha, men inte fått utrymme att erbjuda detta i den kommunala äldreomsorgen.

Genom att starta ett företag har de själva tagit sig det utrymmet. På så sätt kan nyföretagandet bidra till äldreomsorgens kvalitetsutveckling. Det handlar alltså om att ge utrymme till kunniga och driftiga entreprenörer som kan visa vägen - inte om att små företag i sig alltid är bättre.

Många av de tjänster som idag, med självklarhet, ingår i kommunal äldreomsorg har i själva verket utvecklats av 1900-talets entreprenörer. Den kommunala äldreomsorgen tog snabbt till sig tjänster som matlåda och servicehus efter att de hade testats och utvärderats av entreprenörer. Vi vill att samma sak ska ske med de nya arbetssätt som dagens äldreomsorgsentreprenörer utvecklar. Det är det som vi såg framför oss när vi välkomnade LOV som en kvalitetsreform.

De arbetssätt som små företag utvecklar behöver nå fler äldre. Då behövs också stora företag som kan finansiera egna utvärderingar, som finns etablerade över hela landet och som är snabba att lära sig av nya entreprenörer. Dessutom behöver vi en kommunal äldreomsorg som är nyfiken och vill lära av de privata aktörerna.

Därför är det olyckligt att skepsisen mot stora företag inom äldreomsorgen får breda ut sig. Kvaliteten gynnas av att både stora och små företag deltar i utvecklingen.

Siv Norqvist, ordförande i branschrådet för äldreomsorg v.VD Förenade Care
Kajsa HjelteTerve, ledamot i branschrådet för äldreomsorg VD Gästhemmet Edsby Slott
Katrin Östman, näringspolitisk expert Vårdföretagarna.

Artikeln tidigare publicerad i Folkbladet den 7 oktober.

Enligt SCB har sedan år 2000 sysselsättningen inom privata företag inom vård, skola och omsorg nära nog fördubblats, och ökningen fortsätter. År 2009 var 177 000 sysselsatta, en ökning med 15 000 sedan föregående år. Denna ökning har skett trots att den totala sysselsättningen inom vård, skola och omsorg har minskat med 10 000 mellan åren. Tidigare år har ökningen skett inom ramen för en total sysselsättningsökning inom dessa branscher. Det nya är alltså att sysselsättningen inom privata företag ökar trots att den totala sysselsättningen minskar.

Ifrån delar av det politiska spektrumet hörs ibland tongångar om att de privata alternativen hotar välfärden; att valfrihet för patienter, brukare och föräldrar leder till att skolan, omsorgen och vården dräneras på resurser eller skapar ojämlikhet. Förra året, 2010, hette det i valrörelsen ifrån socialdemokratiskt håll att 25 000 jobb hade "försvunnit" i välfärden. "Nu behöver välfärden prioriteras" och "det behövs insatser för heltidsjobb" stod det att läsa på socialdemokraternas hemsida. Det var till stor del fel då och nu visar det sig hur fel det var; sysselsättningen ökar och ökar.

SCB:s arbetskraftsundersökning visar tydligt den ökning av sysselsättningen i välfärdssektorn som har skett under senare år. Jämför vi antalet arbetade timmar i skolan, vården och omsorgen första kvartalet i år med samma period i fjol får vi en ganska bra bild av sysselsättningen i denna sektor. Uppgifterna avser samtliga personer i arbete, det vill säga såväl verksamhet i offentlig regi som i privata företag.

Det visar sig att under en genomsnittlig vecka i januari, februari och mars 2011 arbetades det 36,4 miljoner timmar. Det är en ökning från 2010 med 1 600 000 timmar. Med en genomsnittlig veckoarbetstid på 40 timmar motsvarar det 40 000 heltidstjänster/personer fler som jobbade i skolan, vården och omsorgen än året innan, 2010!

Redan när det begav sig, under förra årets val, var ett av de starkaste argumenten mot socialdemokraternas påstående att en stor del av de 25 000 jobben egentligen handlar om att offentligt driven verksamhet har växlat över till att drivas i privat regi. Ny arbetsgivare men samma jobb, samma offentliga finansiering och samma medborgare som elever, patienter och vårdmottagare.

Nu är det alltid vanskligt att jämföra sysselsättningsdata mellan olika år. Risken är att det ofta blir fel liknande det som Socialdemokraterna gjorde. Men det är ändå viktigt för att det ger en fingervisning om vilken politik som är bra för sysselsättningen.

Förutom SCB:s nämnda arbetskraftsundersökning finns det också siffror att hämta i rapporten ”Konkurrens och sysselsättning – en empirisk studie av fem marknader” (IFAU 2001:12). Där ger forskarnas Kajsa Hanspers och Lena Hellvik en intressant analys av sambandet mellan konkurrens och arbetsmarknadsutfall. Deras slutsats är, i all enkelhet, att minskade konkurrenshinder ger en sysselsättningsökning; privatisering bidrar till fler jobb. För exempelvis hemtjänsten konstateras att det finns positiva sysselsättningseffekter av ökad provat produktion. För kvinnor har också deltidsarbetet minskat som en följd av detta. Detta borde stämma till viss eftertanke hos dem som ropar på lagstadgad rätt till heltid.

Det har skett och sker en tämligen omfattande strukturomvandling av den svenska välfärdsmarknaden, en förändring som ligger bakom de positiva sysselsättningseffekterna.

När Vårdföretagarna exempelvis har räknat antalet nya etableringar av privata vårdaktörer inom Vårdvalen i landstingen tillkom det hela 244 nyetableringar under 2010 och till i år har det tillkommit 48 nya. Inom omsorgen är det drygt 500 nya företag som är verksamma genom lagen om valfrihet (LOV). Vi har därmed fått en ökad tillgänglighet och mer av mångfald inom vården med fler privata välfärdsföretag.

En nyligen presenterad, och av andra skäl omdebatterad, rapport från SNS ”Konkurrensens konsekvenser” visar också på den kraftfulla tillväxten av nya jobb i den privata välfärdssektorn.

Mellan 2002 och 2010 har antalet anställda inom välfärdssektorn, både offentligt och privat, ökat från 568 945 till 744 861. Inom den vinstsyftande privata verksamheten var antalet anställda 38 467 år 2002 mot 94 364 år 2010. Det är mer än en fördubbling. Och dessa siffror medräknar inte antalet anställda inom sjukvården!

Det är EU-medlemskap, avregleringar och liberaliseringar mot en ökad valfrihet för individen som har möjliggjort denna sysselsättningsökning. Det är en tydlig fingervisning om vilken politik som är bra både för sysselsättningen såväl som för människors valfrihet. Strukturomvandlingen fortsätter.

Ulf Öfverberg, näringspolitisk expert Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Dagens Samhälle den 3 oktober.

Det handlar om 17 000 personer som tack vare den visionära lagstiftningen från 1994 får rätt till assistans och dessutom frihet att välja vem som ska utföra den. I dag utförs assistansen till 54 procent av privata utförare. Flertalet är seriösa och gör betydande insatser för de funktionshindrade. I rapporten beskrivs de kostnadsökningar som assistansreformen har fört med sig. Det konstateras att kostnaderna för assistansersättningen ökade från fyra miljarder år 1995 till 22 miljarder 2009.

Rapporten ger inga svar på hur stor andel av kostnadsutvecklingen som kan vara fusk eller vad kostnadsutvecklingen generellt kan bero på. Om inte assistansreformen ska äventyras är det viktigt att flera dimensioner av kostnadsökningarna beskrivs. Att hänsyn till andra samhällsinsatser tas. Var i samhället hamnade kostnaderna innan möjligheten till personlig assistans? Är alternativen billigare, vill vi tillbaka till fler boende på institutioner?

Kostnader har försvunnit från i första hand kommunerna och i stället flyttats till den personliga assistansen. Det har funnits och finns fortfarande ett betydande mörkertal som drastiskt minskat de senaste tio åren. Det handlar om personer som haft rätt till assistans men som inte känt till insatsen. Många av dem har haft andra insatser i mindre omfattning, andra har levt på sina föräldrar utan några insatser över huvud taget.

Vidare har den demografiska utvecklingen, medicinska framsteg och kunskap om nya diagnoser ökat antalet funktionshindrade och fler har mer omfattande funktionsnedsättningar än tidigare. Den nyinförda rätten att behålla assistans även efter att man fyllt 65 år har även bidragit.

Detta är bara några exempel, det finns fler. I slutändan handlar det om de goda intentionerna med assistansreformen som en unik rättighets- och valfrihetsreform. Förhoppningsvis tar ansvariga politiker sitt ansvar och ser på assistansreformen ur ett helhetsperspektiv trots det omfattande fusket. Assistansreformen är en alldeles för viktig reform, för alldeles för många människor, för att något annat ska vara försvarbart.

Katarina Storm Åsell, näringspolitisk expert och ansvarig för bransch Personlig assistans inom Vårdföretagarna.

Artikeln tidigare publicerad i Enköpins-posten den 26 september.

Kvaliteten i vården mäts hela tiden och på olika sätt. Jag har aldrig hört någon ansvarig för dessa seriösa utvärderingar som hävdat att privat vård generellt inte förmår att leverera samma kvalitet som den offentliga vården.

Ett sätt att mäta är att tillfråga patienterna. I den nationella patientenkäten som genomförs av Sveriges Kommuner och landsting bedömer 130 000 patienter bland annat bemötande, information, nytta och tillgänglighet hos vårdgivarna. Av de 20 vårdcentraler som får högst betyg i den senaste enkäten är 17 enskilt drivna. Den bästa offentliga (som sannerligen inte har något dåligt resultat) återfinns först på sjunde plats.

Tänker man efter vilka det är som står för den enskilda vården är detta inte särskilt förvånande. I princip alla läkare och sjuksköterskor som startar eget har en bakgrund i den offentliga vården. De har en idé om hur jobbet kan göras ännu bättre, men får inte chansen i den offentliga organisationen.

Inför Almedalsveckan frågade Vårdföretagarna sina medlemmar vilka de här idéerna är. Vi fick massor av exempel. Väldigt många handlade om bättre tillgänglighet. Flerspråkig personal, kvällsmottagning och drop in-mottagning är några exempel. Allt detta går ut på att patienterna får snabbare vård, något som faktiskt alla parter tjänar på. Jag tror att det är detta människor inser, när de säger sig acceptera att enskild vård kan gå med överskott.

Till saken hör att dessa vårdgivare givetvis bedriver sin verksamhet med samma ersättning som den offentligt drivna vården. Och förstås med samma patientavgifter.

Erik Hägg radar upp en rad myter som enskilda vårdgivare ständigt stångas mot. En av dem är direkt kränkande mot vårdpersonalen - att enskilda vårdgivare skulle kunna eller vilja välja bort "olönsamma", alltså särskilt vårdkrävande patienter. Verkligheten är att de som har behov av akut vård eller många vårdinsatser har en tendens att oftare göra aktiva val, medan friska, "lönsamma" människor passivt stannar kvar hos den landstingsdrivna vårdcentralen.

Erik Hägg ifrågasätter också själva undersökningen om allmänhetens inställning till vinster i vården. Den är genomförd av det oberoende undersökningsföretaget Novus Opinion, som tillfrågat 1 039 representanter ur allmänheten. Undersökningen finns på Vårdföretagarnas hemsida.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Gotlands Tidningar

Var brister kvaliteten? I välfärdsföretagen eller hos forskningen? Varken effektiviteten eller kvaliteten har ökat när välfärdstjänsterna har konkurrensutsatts. Eller förresten - vi vet inte.

Ungefär så kan man sammanfatta SNS forskningschef Laura Hartmans presentation av antologin Konkurrensens konsekvenser på DN Debatt.

Jag är ingen vetenskapsman och har stor respekt för forskningen, inte minst den som bedrivs på välfärdsområdet. Men just i detta sammanhang frågar jag mig om det inte är hos forskningen som kvaliteten brister.

Jag frågar mig detta igen när jag dagen efter, på nyhetsplats i samma tidning, läser docenten Lars-Åke Levins kommentar till antologin: "Det finns inga belägg för att ett privat ägande gör verksamheten effektivare", säger han.

Vårdvalet i primärvården är en framgång. 223 nya vårdcentraler har öppnat. Svensk kvalitetsindex årliga mätningar visar att vi svenskar tycker att vården har förbättrats efter vårdvalets införande. Särskilt markant är förbättringen hos de offentliga vårdcentralerna efter att de konkurrentutsatts.

Jag instämmer i att det behövs mer studier av kvaliteten i vård och omsorg. Men att som Laura Hartman dra slutsatsen att "det inte räcker med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag" känns konstigt.

Ett mer konkret beslutsunderlag är den nationella patientenkäten som besvaras av 100 000 svenskar. Av de 20 vårdcentraler som får högst sammanlagt betyg i enkäten är 17 privat drivna. Den av landstingens vårdcentraler som placerar sig bäst är på sjunde plats. Bryter vi ner enkäten på landsting går samma mönster igen i princip överallt.

Om människors egen uppfattning av till exempel bemötande och väntetid har någon betydelse måste väl detta vara en indikation på att alternativen bidragit till höjd kvalitet?

Enligt Laura Hartman går det inte heller att hitta belägg för att konkurrensen bidragit till fler innovationer. Men är det något vi kan se hos de nya och växande vårdföretagen så är det innovationsrikedom. När vi i början av sommaren frågade Vårdföretagarnas medlemmar om vilka innovationer de själva bidragit med fick vi en rad exempel. Många rörde insatser som ökar tillängligheten.

Om forskarvärlden inte kan se innovationerna är företagen för dåliga på att lyfta fram dem. De flesta nya vård- och omsorgsföretag startar med en idé om hur verksamheten kan bedrivas bättre. De idéerna utvecklar välfärden och är den stora poängen med konkurrens i vård och omsorg.

På en punkt vill jag ge rapporten rätt. Vi måste hitta bättre sätt att mäta kvaliteten i vård och omsorg. För företagen är detta livsviktigt, eftersom de bara kan överleva om de levererar minst lika bra kvalitet som den offentliga driften. Men vi är inte heller rädda för en bättre kvalitetsgranskning. Till skillnad från SNS-forskarna är jag säker på att konkurrensen driver fram kvalitet.

Effektiviteten då? Enligt Lars-Åke Levin är inte ägarformen det viktigaste, utan att verksamheten leds av en hängiven chef.

Mitt tips nr 1 till de famlande forskarna är då: Besök de 223 nystartade vårdcentralerna. Skulle en enda av dem sakna en hängiven chef lovar jag att bjuda välfärdsforskarvärlden på en bättre middag. Den gemensamma nämnaren för dem som bryter sig loss ur de offentliga förvaltningarna för att starta eget stavas just hängivenhet. Det kan möjligen någon annan forskardisciplin intyga.

Mitt tips nr 2 är att intervjua alla de kommunala nämndordförande som har erfarenhet av upphandlad verksamhet: Var har ni den bästa budgetkontrollen? Är det i de verksamheter som drivs i egen regi, eller i de som drivs av företag på kommunens uppdrag? Där kontrakten på förhand har låst de summor som verksamheten får kosta och företagen tar den ekonomiska risken?

Jag ställer själv gärna upp på intervjun. När jag runt sekelskiftet var ordförande i Norrmalms stadsdelsnämnd i Stockholm fick vi vid ett tillfälle en budgetprognos som visade att våra egna förskole- och äldreomsorgsenheter lyckats så bra att nämnden skulle få budgeten att gå ihop. Det var så anmärkningsvärt att vi beslöt att fira med en jultallrik på restaurang Tennstopet.

Två dagar senare drabbades Stockholm av ett intensivt snöfall som lamslog staden över både jul- och nyårshelgerna. Kostnaderna för snöröjningen gjorde att budgeten brast lik förbaskat.

Men det var ju i sanningens namn inte äldreomsorgens fel.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef, Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad på Newsmill den 8 september.

Den 14 september ska regeringen lämna sitt svar på Välfärdsutvecklingsrådets första delrapport om bättre förutsättningar för valfrihet, mångfald och tillgänglighet. Rapporten innehåller flera konkreta förslag som är viktiga att ta vara på för att stärka arbetet för ökad kvalitet inom vård och omsorg. Därför hoppas vi att ministern tar till sig rapporten och inte låter den bli liggande, som tyvärr skedde med Globaliseringsrådets rapport.

Välfärdsutvecklingsrådets rapport pekar på ett antal viktiga punkter för att förbättra regelverket, bland annat vid upphandling, tillståndsgivning och tillsyn. Syftet är att skapa tydliga spelregler och lika villkor – både för vårdtagare och för dem som levererar tjänsterna.

Ett av de viktigaste förslagen – och som skulle minska risken för svåra gränsdragningar inom kommunerna – är att både tillståndsgivning och tillsyn för vård- och omsorgsverksamhet ska göras av en tredje part, exempelvis Socialstyrelsen, och att samma villkor ska gälla för kommunens verksamhet som för de privata företagen. En verksamhet som inte uppfyller kraven ska förlora sitt tillstånd, oavsett om det är kommunen eller ett privatägt företag som står bakom. I dagens system är kommunen i många fall både huvudman och utförare. Samma instans – ibland till och med samma person – är ofta också både den som sätter upp krav och den som kontrollerar att kraven följs. Det innebär en risk för bristande transparens och i värsta fall godtycke i de processer och beslut som ligger bakom tillståndsgivning, upphandlingar och beräkning av ersättningsnivåer.

Rapporten betonar att syftet med de valfrihetsreformer som genomförts och fortfarande håller på att utvecklas är att erbjuda så god kvalitet som möjligt. Därför är det mycket viktigt att det blir lättare att jämföra de olika alternativ som står till buds. Det förekommer flera metoder att mäta och jämföra kvalitet, men det är svårt att få överblick över de olika mätningarna och att jämföra resultaten av dem, särskilt för den enskilda vårdtagaren. Olika landsting och regioner har också olika kvalitetskrav. Därför lägger rådet fram ett antal konkreta förslag som ska förbättra möjligheten att mäta och jämföra kvalitet i välfärden. Bland annat vill man utse en rikstäckande aktör som ska ansvara för samordning av informationen. Man anger också specifikt vad som bör mätas; i stället för processmål ska enkäter inriktas på begrepp som levererad hälsa, hur snabbt hälsa uppnås, hur beständig hälsan är och – kanske viktigast – upplevd hälsa.

En viktig aspekt av begreppet kvalitet är utrymmet för innovation. I dag förväntar sig patienterna allt bättre diagnosmetoder, effektivare behandlingar och större möjlighet att själva bestämma över den vård de får. För att skapa utrymme för innovation betonas i rapporten att möjligheten att välja mellan olika vårdgivare i form av valfrihetssystem som Lagen om valfrihet (LOV) bör främjas. Genom att det finns flera, öppet jämförbara, alternativ att välja på gynnas den verksamhet som inte nöjer sig med att göra som man alltid gjort, utan i stället strävar efter att förbättras och förnyas. Ersättningssystemen bör också styras mot att bli utfallsbaserade snarare än prestationsbaserade. I upphandlingssituationer anger man vad resultatet ska bli i stället för att bestämma exakt vad som ska göras.

Välfärdsutvecklingsrådets rapport är inriktad på förbättringar som skapar lika villkor för utförarna, transparens för både utförare och brukare, samt kvalitet för dem som behöver vård och omsorg. Men även de anställda inom vård och omsorg gynnas av förslagen. Goda idéer och bättre arbetsmetoder sprids, också till kommunernas verksamhet, som får möjlighet att jämföra sig med de privatägda alternativen. Den som inte trivs på jobbet får fler arbetsgivare att välja på och därmed bättre möjligheter att fortsätta utvecklas i yrket. Därför är det viktigt att regeringen drar nytta av den samlade kunskap som uttrycks i rapporten och inte låter den bli liggande längst ner i någon skrivbordslåda.

Inga-Kari Fryklund, förbundsdirektör Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Dagens Samhälle den 7 september.

Återigen möts vi av tidningsrubriker och TV-reportage om vanvård inom äldreomsorgen – med dementa som blir inlåsta på nätterna, människor som lämnas ensamma och skador som felbehandlas eller inte upptäcks. Vi är nog många som frågar oss vad som egentligen händer med äldreomsorgen i Sverige. Det är lätt att tro att verksamheten inte utvärderas, men så är det inte. Stora resurser läggs på utvärdering och det är välkommet. Men det handlar inte bara om att utvärdera mer. Det handlar också om att utvärdera fler parametrar.

Tyvärr utvärderar Socialstyrelsen, SKL och kommunerna oftast endast hårda fakta som medicinska avvikelser, låsning av dörrar, antal chefer per brukare eller förekomsten av trycksår och anser sig därmed ha underlag att bedöma om en verksamhet är bra eller dålig. Utvärderingarna tar däremot inte upp hur resurserna utnyttjas och vilket innehåll verksamheten faktiskt har.

Vid sidan av dessa fakta skulle inspektioner på plats i vardagen ge ett mycket bättre svar på om omsorgen uppfyller sina åtaganden. En opartisk inspektör – en person som genom egna besök iakttar hur de gamla egentligen har det – skulle kunna ge bättre svar.

Det är inte alltid enkelt för kommunens egna tjänstemän att genomlysa den egna verksamheten eftersom hänsyn till budgeten eller lojalitet med den egna förvaltningen kan påverka bedömningen. Därför bör inte kommunen granska sin egen omsorg. En oberoende inspektion måste också få ta flera dagar och inte bara göras i form av riktade undersökningar av dokumentation, antalet anställda eller hur maten serveras.

Endast så kan vi få svar på om de äldres behov av vård, omsorg och aktiviteter tillgodoses, om socialtjänstlagens intentioner om självbestämmande uppfylls, om personalen har rätt kompetens, om cheferna leder verksamheten så att personalens kompetens tillvaratas och om varje individ får det bemötande de har rätt till.

Brukarundersökningarna har inneburit bättre utvärderingar. Vad de äldre själva tycker är viktigt – det inser alla som jobbar i en konkurrensutsatt verksamhet. Men inte heller brukarundersökningarna ger svar på hur väl resurserna utnyttjas och därmed inte heller vad som kan göras bättre. Som vårdföretagare tycker jag att det är olyckligt eftersom det är så viktigt för äldreomsorgens kvalitet.

Vi har ett gemensamt ansvar att se till att de som är gamla och sköra får en god omsorg. Men det går inte att bedöma endast genom att samla rapporter om avvikelser, kontrollera lönelistor eller räkna andelen anställda med en viss utbildning. Det krävs besök på plats, mitt i den verksamhet som ska bedömas. Jag öppnar gärna dörrarna för sådana inspektioner och jag är övertygad att alla seriösa verksamheter – oavsett vilken huvudman de har – är beredda att göra detsamma.

Siv Nordqvist, ordförande i bransch äldreomsorg inom Vårdföretagarna 

Artikeln tidigare publicerad på Dagens Samhälle den 6 september.

Ulf Flodin skriver att landstinget inte ska anlita vissa privata utförare av vård och omsorg. Det handlar inte om företag som erbjuder sämre kvalitet, eller företag som patienterna är missnöjda med. Inte heller handlar det om dåliga villkor för de anställda. Det Ulf Flodin är negativ till är att företag som ingår i större koncerner kan föra ut en del av sin vinst till lågskatteländer. Att ägare till företag i Sverige skattar i andra länder förekommer i de flesta branscher. Även läkemedel eller möbler som köps för landstingets pengar kan komma från företag som inte skattar i Sverige. Bör också de kontrakten brytas?

Jag får känslan att Ulf Flodin snarast vill ifrågasätta vårdföretagens vinster i sig. Låt oss därför titta på vad företagen gör med vinsten. Försvinner verkligen alla pengar utomlands? Företagarna själva berättar i Vårdföretagarpanelen från juni 2011, att de i första hand vill återinvestera i verksamheten. 74 procent vill satsa på utrustning, lokaler, kompetensutveckling och friskvård. 49 procent vill utveckla verksamhetens innehåll, effektivisera rutinerna och utveckla nya metoder. 31 procent tänker nyanställa eller öppna ny verksamhet. Endast 29 procent av de tillfrågade företagarna planerar att dela ut en del av vinsten till sina ägare.

Största delen av de vinster som görs inom vårdföretagen går alltså tillbaka in i verksamheten. Det vill Ulf Flodin bortse från, och på förhand välja bort företag som kan tänkas dela ut en del av sina vinster på ett sätt han ogillar. Även om de erbjuder de bästa tjänsterna. Även om patienterna föredrar dem. Även om de är effektivare. Landstingets uppgift är att erbjuda medborgarna så god vård och omsorg som möjligt. Då är det kvaliteten på tjänsterna som ska vara avgörande, inte företagens ägarstruktur.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna.

Artikeln tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten den 5 september.

När det behövs bättre villkor i norra Sverige för att få fler vårdgivare att etablera sig försöker en del politiker göra precis tvärtom, försvåra för de få befintliga privata vårdgivarna. Heltidskravet blir kanske det krav som slutligen kommer att sänka en del av de mindre vårdgivarna för gott.

Umeå kommun beslutade nyligen om ny upphandlingspolicy och ställer krav på att personalen ska ha rätt till heltid i äldreomsorg som bedrivs på entreprenad. Kravet på rätt till heltid gäller enbart äldreomsorg, inte övriga kommunala verksamheter, trots att flexibel personalplanering är viktigare för kundnöjdhet och kvalitet i äldreomsorgen än inom andra sektorer.

Kravet på rätt till heltid vittnar om en okunskap om hur man uppnår kvalitet i äldreomsorgen. Detta är en kunskap som privata vårdgivare tillför och som också offentliga arbetsgivare kan lära sig av. Det gäller att det finns duktig personal på plats alltid när det behövs kvällar, helger, influensatider eller när något akut inträffar.

Kravet på heltid gör det svårare att klara det pusslet. Särskilt svårt är detta för en liten vårdgivare eftersom rätt till heltid förutsätter att personalen tjänstgör på flera olika enheter. Entreprenadupphandlingar i Umeå kommun riskerar därmed att utestänga små vårdgivare från marknaden och de äldre riskerar att oftare träffa olika personal.

Vårdföretagarnas medlemmar har ofta valt att arbeta i den privata sektorn för att de vill förverkliga en idé och utveckla äldreomsorgen till det bättre. Då behövs mindre detaljreglering, inte mer. Tyvärr blir det allt vanligare att kommunerna väljer att detaljreglera utan att förstå konsekvenserna.

I detta fall, med krav på rätt till heltid, finns anledning att tro att personalens intressen oavsiktligt har fått gå före de äldres. Vårdföretagarna deltar därför gärna i dialog med Umeå kommun för att hitta konstruktiva lösningar.
Den privata äldreomsorgsmarknaden är fortfarande relativt ny. Det finns all anledning att utvärdera marknadsvillkoren och diskutera möjligheter till bättre lösningar.

Katrin Östman, näringspolitisk expert, Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Västerbottens-Kuriren den 1 september 2011.

Det första Vårdvalet infördes 2007 och de allra sista 2010 i och med att det infördes en bestämmelse i Hälso- och Sjukvårdslagen om att det ska vara obligatoriskt för landstingen att inför vårdval i primärvården. Det innebär att det står fritt för privata vårdgivare att etablera sig inom primärvården förutsatt man uppfyller vissa grundläggande regler. Patienterna får själva avgöra vilken vårdgivare de vill uppsöka – privat eller offentlig.

En rad av utvärderingar har visat på att effekterna av vårdvalet har varit nästan uteslutande positiva: Konkurrensverkets slutrapport om Uppföljning av vårdval i primärvården från november 2010, Socialstyrelsens granskningar, Vårdföretagarnas egna undersökningar och Karolinska Institutets folkhälsoakademis uppföljningar av vårdvalet i Stockholm.

Nu sker en vidareutveckling av vårdvalen – mot valfrihet inte endast inom primärvården utan även inom specialistvården. Och det är givetvis ur flera perspektiv något väldigt positivt.

Stockholms läns landsting inför vårdval för flertalet specialiteter. Halland och Uppsala ligger i startgroparna och planerar starta sitt vårdval för specialister redan den 1 januari 2012. I Halland är man dessutom även eniga över blockgränsen. Skåne har annonserat att de vill gå vidare med att öppna upp för fler vårdval under mandatperioden.

En sådan reform skulle möjliggöra avsevärt bättre tillgänglighet även i specialistvården för patienterna. Ett vårdval för specialister skulle vara ett steg i rätt riktning för att minska vårdköerna och minska kostnader i landsting som brottas med dålig ekonomi och har en demografi som utmanar vårdens finansiering.

Bakgrunden till planerna på en utvidgad valfrihet är den utredning som presenterades i slutet av 2009, LOVE, med förslaget om en lag om vårdgivaretablering. Utredningen fick dock starkt kritik i remissrundan och regeringen har bestämt sig för att inget göra; någon proposition av utredarens förslag kommer det inte att bli under innevarande mandatperiod. Regeringen ser istället att landstingen utvecklar sina egna modeller i enlighet med LOVE mot valfrihet i specialistvården.

Men samtidigt som utvecklingen mot mer valfrihet är välkommen finns det många frågor som måste besvaras. Problemet är bland annat att en del av de svårigheter som många av remissinstanser till LOVE såg i utredningens förslag fortfarande måste lösas när man nu prövar sig fram på olika sätt i skilda landsting med att utvidga valfriheten för patienterna även inom specialistvården.

Går det att använda samma ersättningsmodeller för de olika vårdvalen? Vårdval i specialistvården ska kanske inte bygga på listning eller vara invånarrelaterade utan istället vara åtgärds- och effektrelaterade, det vill säga att enheterna ska få betalt för vad de gör och om möjligt för de effekter som uppnås. Vilka blir konsekvenserna av sådana ersättningsmodeller?

Hur ska egentligen själva valfriheten se ut i specialistvården? Ska individens val styras i någon grad eller inte alls? Om inte, vad händer då med kostnadskontrollen?

Och den stående frågan; hur vårdas vårdkedjan – vårdprocesserna? Hur får vi en fungerande vårdkedja utan fragmentarisering och överkonsumtion av vården?

Hur gör man rent praktisk när valfrihet i specialistvården införs: ska specialistvården – som i dag utförs av läkare ersatta enligt nationella taxan eller som upphandlade enheter enligt LOU, rent fysiskt flyttas ut från sjukhusen till primärvården eller ska de på sjukhusen uppmuntras att bilda eget?

I dagens vårdval har en del små företag på en del håll det tillräckligt svårt att vara med på marknaden bland annat på grund av för breda uppdrag. Hur blir det i ett utvidgat vårdval till specialistvården; hur säkras de små företagens roll på marknaden i ett utvidgat system?

Vi har också frågan om hur kostnadsansvaret för labb, röntgen och läkemedel säkras i ett utvidgat vårdval?

I dag sker mycket av det nödvändiga på sjukhusen: utbildningen, klinisk forskning och kliniska prövningar. Och här finns stora brister och behov redan i dag, vad händer med dessa tre områden i ett utvidgat system?

När nu regeringen avhänt sig möjligheten att skapa gemensamma grundläggande ramar för valfrihet i specialistvården höjs kraven på landstingen och SKL i motsvarande grad.

Från Vårdföretagarnas sida är vi med och driver processen mot mer valfrihet framåt. Vi kommer under hösten och framåt i rapporter, seminarier och annan verksamhet att följa, granska och driva på utvecklingen. Men det räcker inte endast med oss. Där staten träder ur måste landstingen, SKL och Vårdföretagarna träda in. Det kommer att behövas en gemensam dialog för att få valfrihet i specialistvården utan problem – annars riskerar både patienter och vårdaktörer att hamna i kläm.

Ulf Öfverberg, näringspolitisk expert Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Dagens Samhälle den 30 augusti.

För det första: Privat drift är inte detsamma som privat finansiering. Varken Vårdföretagarna eller något av de riksdagspartier som ser poänger med mångfald i vården argumenterar för något annat än en offentlig finansiering. Det är grundstommen i det svenska systemet och en av förutsättningarna för det viktiga målet en jämlik vård.

För det andra: Överskott i vårdföretag är inte resultatet av nedskärningar, utan tvärt om av bra vård. När den privata vården växer är det resultatet av att patienter och brukare i allt större utsträckning väljer privata vårdcentraler. De valen görs bara om det privata alternativet kan leverera lika bra eller bättre kvalitet än det offentliga. Kortare väntetider till exempel.

För det tredje: 50-procentsnivån är inget som är främmande för Sverige. Den är redan ett faktum inom några av vård- och omsorgsbranscherna. Mer än hälften av den personliga assistansen levereras av privata företag. Långt mer än hälften av vuxnas tandvård utförs av privata tandläkare.

Det gemensamma för dessa branscher är att alla brukare och patienter har möjlighet att välja. Då spelar inte driftsformen någon roll, då väljer vi den vi litar på, som vi bedömer passar oss bäst.

När valfriheten nått lika långt inom sjukvården och äldreomsorgen är det en tidsfråga innan 50-procentsnivån passeras. Men då inte som resultatet av något partibeslut eller någon lobbyistkampanj. Utan på grund av människors egna val. 

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Västerbottens Folkblad den 27 augusti.

Resonemangen om företagsamhet och vinst inom skattefinansierad verksamhet blir ofta väldigt märkliga. Menar Martin Klepke verkligen att det är dåligt när ett företag går med vinst? Den logiska slutsatsen blir att det är bättre att göra förlust.

Företag som går med förlust kan inte satsa framåt. Det finns inga pengar för att investera, vidareutbilda eller kompetensutveckla. Det kanske inte ens finns tillräckligt med pengar för att behålla all personal.

Motsatsen, att skapa ett överskott, ger handlingsutrymme. Man kan expandera, starta filialer och anställa fler eller kanske höja personalens löner. Vårdföretagarpanelens vinstenkät i juni visar att det är just så som de tillfrågade företagarna tänker. De flesta planerar att återinvestera, vidareutveckla och kanske expandera. Någon hoppas äntligen kunna ta ut en marknadsmässig lön. Och några tycker också att det är rimligt att betala tillbaka lite till dem som har investerat i företaget.

Martin Klepke hävdar att det inte är ägarna som har satsat pengar i välfärdsföretagen, utan skattebetalarna. Det är inte hela sanningen. För att starta en verksamhet krävs vanligen ett riskkapital. Jag tror att Martin Klepke vet vad det betyder, men för säkerhets skull: Riskkapital är pengar som man investerar i hopp om att kunna få utdelning. Men en investering är också en risk. Det är därför det måste finnas något att tjäna på att investera, annars kommer ingen att vilja satsa sina besparingar.

Menar möjligen Martin Klepke att allt det investeringsvilliga kapital som finns i landet, till exempel i våra pensionsfonder, gärna får satsas i industriföretag, men inte får göra nytta i vård- och omsorgsföretag? På vilket sätt gynnas välfärdens utveckling av ett sånt förbud?

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

 

Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen.
 

I övriga Sverige har nyetablerade privata vårdgivare stärkt patienternas möjlighet att välja mellan olika vårdgivare och därmed bidragit till att korta vårdköerna. Men i Västernorrland vill en del politiker i praktiken nästan omöjliggöra för mindre privata vårdgivare att bedriva verksamhet. Det kan bli följden av landstingsfullmäktiges senaste beslut.

De nya vårdaktörerna som etablerat sig sedan Vårdvalsreformen infördes har bidragit till att fler patienter som tidigare köat nu kan välja nya vårdcentraler att söka sig till. Valfrihetsreformerna i välfärden har stärkt patientmakten, öppnat för ny företagsamhet och är en framgångssaga i de allra flesta delar av landet. Men i de nordligaste landstingen i Sverige är antalet nyetablerade vårdgivare få. Där har möjligheten för människor att välja mellan fler än en vårdcentral fått stå tillbaka på grund av att systemet utformats så att glesbygdsområdena missgynnas.

När det behövs bättre villkor i norra Sverige för att få fler vårdgivare att etablera sig försöker en del politiker göra precis tvärtom, försvåra för de få redan befintliga privata vårdgivarna.

När landstingsfullmäktige i Västernorrland nyligen behandlade Regelbok för Vårdval Västernorrland 2012, det vill säga de regler som säger vilka villkor som vårdgivarna måste uppfylla och följa för att få etablera sig i landstinget, beslöt de på socialdemokratiskt initiativ och med benäget bistånd av Vänsterpartiet att återremittera ärendet för att bland annat undersöka om det går att föra in kravet på heltid för anställda i privata vårdföretag.

Många små och medelstora privata vårdgivare har redan svåra arbetsförhållanden. Breda uppdrag från landstingen gör det svårt för mindre privata vårdaktörer att etablera sig, svårigheten att få nya patienter är ett annat problem beroende på att nya privata vårdgivare inte har tillgång till den så kallade passiva listan, det vill säga den lista med patienter som inte aktivt har valt vårdcentral utan då tillfaller den offentliga vården.

Heltidskravet blir kanske det krav som slutligen kommer att sänka en del av de mindre vårdgivarna för gott. Redan i dag gör den befintliga arbetstidslagstiftningen det svårt att bemanna mindre enheter med heltid om det krävs mycket jour eller ökad personaltäthet vissa delar av dygnet/veckan.

För vårdgivare är flexibiliteten i arbetsbeläggningen en fördel - för företaget och därmed också för patienterna. Ett absolut krav på heltidstjänster skulle på sina håll vara näst intill förödande. Och blir det färre privata vårdgivare än vad det redan finns blir det patienterna som blir lidande när köerna slingar sig ännu längre.

Det är en besynnerlig situation när det är vi, som företräder de privata vårdgivarna, som behöver påminna politikerna om att valfrihetsreformerna finns till för patienternas skull och inte för politikernas.

Frågan inställer sig: är kravet på heltid för anställda i privata vårdföretag den reform som är viktigast för att få bättre förhållanden för privata vårdgivare och därmed kortare köer och större valfrihet för patienterna?

Ulf Öfverberg, näringspolitisk expert, Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Sundsvalls tidning.

 

Nelson Rivera tar upp ett antal myter om privata vårdgivare, som att det skulle vara svårare att få insyn för att göra kvalitetskontroller, att de skulle kunna ta ut högre priser än offentligt driven vård och att personalen skulle ha sämre villkor. Trots att myterna inte stämmer verkar det fortfarande vara många som tror på dem.

Alla Vårdföretagarnas medlemmar har kollektivavtal. Sjuksköterskor i privata vårdföretag tjänar faktiskt lite mer i genomsnitt än de som är anställda i kommuner och landsting. Vi tar samma avgifter som offentliga vårdgivare och tar givetvis emot alla patienter, inte bara ”dem som kan betala”.

Inom all offentligt finansierad vård, oavsett vem som utför den, är det självklart att kvaliteten som ska vara i fokus. Det är det som är poängen med de valfrihetssystem som införs i allt fler kommuner och landsting. När patienterna själva får välja läkare, vårdcentral eller äldreomsorg är det kvaliteten som avgör vem som blir vald. Den som inte gör ett bra arbete får inga patienter. Vårdföretagarna motsätter sig inte öppenhet och kvalitetsgranskning. Tvärtom efterfrågar vi ett bättre system för kvalitetskontroll och kvalitetsredovisning av vården, så att det ska bli lättare att göra ett bra val för den enskilda patienten.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

 

Artikeln tidigare publicerad i Tidningen Ångermanland, Örnsköldsviks allehanda och på allehanda.se.

SSU-kongressombuden Sara Osman och Peter Hedberg skriver (4 augusti 2011) i Tidningen Ångermanland om skola, vård och omsorg, som de vill ”skydda från vinstintresse”.

Om man tror att varje vinstkrona tas ut ur bolagen och, som de skriver, ”hamnar i fickorna på ett fåtal personer”, kan man kanske förstå deras ståndpunkt. Men det är inte så det fungerar i en långsiktig företagsverksamhet. Låt oss titta på hur företagarna själva ser på sin situation och vad de vill göra med vinsten.

I en enkät som  Vårdföretagarna nyligen genomfört bland sina medlemmar gjorde 78 procent av företagen vinst i dag. Av dessa svarade de allra flesta att de på olika sätt tänkte låta det väntade överskottet gå tillbaka till verksamheten i  form av olika satsningar. 74 procent planerade att stärka företaget genom att investera i ny utrustning eller lokaler, och investera i personalen i form av kompetensutveckling och friskvård. 49 procent ville utveckla verksamhetens innehåll, effektivisera rutinerna och utveckla nya metoder. 31procent planerade att nyanställa eller öppna en ny verksamhet. Endast 29 procent tänkte dela ut åtminstone en del av vinsten till sina ägare. Detta är siffror som talar sitt tydliga språk. Den som bedriver ett seriöst och långsiktigt företag ser i första hand vinsten som en möjlighet att förbättra, utöka och förstärka verksamheten.

De intervjuade öretagarna ansåg själva att deras främsta bidrag till den svenska vården och omsorgen är bättre kvalitet och ökad valfrihet, just det som både skattebetalare och vårdtagare  fterfrågar. Ändå var de inte nöjda, utan ville satsa ännu mer på just dessa områden, om de bara får möjlighet.

Att begränsa möjligheten att göra vinst kommer inte att ge bättre vård, eller mer omsorg för varje skattekrona. Tvärtom riskerar vi sämre kvalitet, stagnation i arbetsmetoder och lägre effektivitet i vården som helhet, eftersom en verksamhet som går dåligt inte har samma möjlighet att investera och satsa framåt som ett företag som går bra.

Ställ krav på kvalitet och effektivitet, men var inte rädd för att företagen ska gå med vinst!

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef i Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Tidningen Ångermanland.

I undersökningen, som genomfördes under perioden 23-28 juni, håller 53 procent av svenskarna med om påståendet ”Om företag erbjuder lika bra eller bättre vård för samma pengar som den offentligt drivna vården får de gärna gå med vinst”. 23 procent håller inte med, medan övriga är tveksamma eller inte vill svara.

Inom alla grupper – yngre, medelålders och äldre, kvinnor och män, låg- och högutbildade, hushåll med högre och lägre inkomst, boende i städer eller glesbygd – säger klart fler ja än nej till vinst under förutsättning att kvalitetskraven uppfylls. Mest positiva är de äldre, från 60 år och uppåt. För oss inom Vårdföretagarna är det glädjande att de flesta inser och håller med om att möjligheten att göra vinst är nödvändig för att en verksamhet ska kunna utvecklas.

Socialdemokraternas väljare är, liksom sitt parti, kluvna: Färre än hälften, eller 45 procent, är negativa, 30 procent säger att vinst ska kunna tas ut medan resten är tveksamma eller inte vill svara. Det enda parti med en majoritet som säger nej är Vänsterpartiet. Men bland dem säger 24 procent att de gärna ser att vård- och omsorgsföretag som levererar god kvalitet får gå med vinst.

Inom alla typer av verksamhet är överskott en förutsättning för att kunna investera, utbilda och nyanställa. Det krävs helt enkelt att man får något över för att ha möjlighet att satsa på förbättringar. Givetvis kan även kommun- eller landstingsdriven verksamhet effektiviseras, men om det inte finns någon drivkraft att göra det, sker det sällan. Därför är de privata vårdföretagens rätt att sträva efter vinst viktig.

Vinsten är också ett bevis för att man har lyckats. Det är välskötta företag som går med vinst, där man skapar effektiva arbetsmetoder, undviker onödiga kostnader och lockar till sig och behåller kompetent personal.  Möjligheten att göra vinst – i vårdföretag precis som inom andra områden – är därmed inte bara en bieffekt som till nöds kan accepteras, utan i stället något önskvärt som visar att rätt saker utförs på rätt sätt, alltså att man levererar kvalitet.

 

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

 

Artikeln tidigare publicerad i Sundsvalls tidning och på helagotland.se.